Vem är rädd för Virginia Woolf på Stadsteatern

Det finns många sätt att bedöma en pjäs tycker jag. Man kan, för det första, tycka att skådespelarna gör ett fantastiskt jobb. I uppsättningen på Stadsteatern så var det så. Lena Olin, Peter Andersson, Henrik Norlén och den för mig nya bekantskapen Josefin Ljungman, gör strålande prestationer ur mitt perspektiv. Ja, det var ett sätt att bedöma pjäsen på. Sedan är det själva handlingen. Den gör att man, jag, sitter med en obehagskänsla hela tiden. Efterfesten hemma hos Martha och George för det unga paret, där mannen börjat sin anställning på universitetet var hemsk för alla. För många drinkar, för många "sanningar", helt enkelt för mycket av elakheter mellan paren för att jag ska orka med den känner jag nu. Det är tredje gången jag ser pjäsen, eller kanske fjärde, för jag är osäker om jag 1963 såg Ingmar Bergmans uppsättning på Dramaten, där förresten kvällens regissör Tommy Berggren spelade en av rollerna. När den spelades 2008 på Stadsteatern var det Pia Johansson, som spelade Martha och jag minns att då skrattade jag en hel del åt henne, men i kvällens uppsättning kändes det långt till skratten. Ja, så är det då Richard Burton och Elizabeth Taylors gestaltning från 1966. En uppsättning som fick 5 Oscars och en uppsättning man minns. Summa summarum är att jag tyckte skådespelarna var fantastiska, men att jag nu fått nog av själva handlingen. Punkt slut.