Förtvivlade människor av Paula Fox

Det är 1969. Brooklyn i New York  är en plats där fattiga och rika lever sida vid sida. Sophie och Ottos liv tillsammans är långt, och befinner sig nu i en trött och trist fas. Jag får en känsla av att Sophie håller andan, vill inte medge vad hon känner och vill framförallt bagatellisera bettet hon fått av en vildkatt hon matat och hon bryr sig inte om Ottos uppmaning att söka läkarvård när handen svullnar upp. I Ottos liv råder kaos när hans partner och hittills nära vän sedan barndomen vill lämna advokatbyrån de har tillsammans. Han vill också, precis som Sophie, inte ta till sig den känslan av förtvivlan som infunnit sig. Under några dygn utspelar sig handlingen, men deras känslor har vuxit fram under flera års tid.
Paula Fox anses vara en av efterkrigstidens stora författare i USA, men har inte haft några stora försäljningssiffror. Nu har Jonathan Franzen återupptäckt hennes böcker, vilket bl a inneburit att denna bok nu finns i svensk översättning.

4+ av 5

Karl Gerhard på Stadsteatern

När pjäsen Karl Gerhard seglade upp på Stadsteaterns repertoar, kände jag ingen direkt lust att se den. Vadå, Karl Gerhard..nej..så intressant lät det inte. När jag sedan övertog en överbliven biljett så gjorde jag det med viss tvekan, men vilken tur att jag gick! Den var såå bra! Historien om Karl Gerhards liv på scen och även privat, innehöll mycket drama och det fick vi presenterat på ett förträffligt sätt. Rickard Wollf har fått lysande recensioner för sin roll och det kan jag verkligen förstå. Sammanfattningen blir kort o gott: en fullträff!

5+ av 5

Lilla Smycket av Patrick Modiano

Innan Patrick Modiano fick Nobelpriset, hade jag inte läst något av honom. Det betyder bara att nu har jag många trevliga bokstunder att se fram emot. I min bokcirkel har vi valt att läsa Lilla Smycket. En mycket tunn roman, endast 127 sidor, men enbart tunn i den bemärkelsen. Boken är den sista i en triologi, så det får bli omvänd ordning när jag läser de två andra. Berättelsen börjar med att 18 åriga Therese tycker sig känna igen sin mamma i en dam hon ser på Metron. Det hon vet är att mamman skulle ha dött i Marocko och hon har inte sett henne på 10 år. Hon följer efter kvinnan och störtdyker sedan ned i förträngda minnen, då hon under en kort tid kallades för Lilla Smycket. Det är när de förflutna tar form som man som läsare känner en klump i magen och förstår hur svårt det är att ta fram dessa minnen för Therese. Jag förstår verkligen att Modiano fick Nobelpriset!

5+ av 5

Girlhood

Jag har funderat till och från varför jag inte tyckte om den här filmen. Jag var till och med så uttråkad att om jag inte varit på bion i sällskap så hade jag gått ifrån innan den slutat. Var det just det omvända? Med det menar jag en samling jobbiga tonårsflickor som gjorde det som en samling jobbiga tonårspojkar gjort tidigare i filmer. De slogs, söp, stal, sålde knark etc. Jag vet inte, men om det var så kanske det var fel på min inställning än på filmen? Men det var mer än det som gjorde att jag "retade mig på" alla Meriemes (huvudrollsinnehavaren) val. Visst, jag förstår att hon hade det jobbigt i skolan, en jobbig storebror, men ändå en mamma som jobbade som städerska och försörjde familjen,  hon blev erbjuden sommarjobb som hon ratade och upprinnelsen till hennes dåliga val var att hon inte kunde komma in på gymnasielinjen då hennes betyg inte räckte till utan blev erbjuden plats på yrkesinriktad linje. Var det mammans, i hennes ögon, tråkiga liv som gjorde att de val hon gjorde var så destruktiva? Säkert något sådant skulle vi ta med oss som summan av kardemumman, men jag kände enbart irritation och lite av förståelse. Ja, men jag vill inte avråda från att se filmen - den har fått lysande kritik. Sedan kan jag också irritera mig på detaljer som att man efter ett slagsmål med knytnävslag och sparkar inte visar några defekter. Det kanske också var något man skulle förbise, men det gjorde inte jag.