My Fair Lady på Stadsteatern

Jag tror det var få i publiken på Stadsteatern som inte visste, på ett ungefär, vad de skulle se och lyssna till när de bänkade sig för att se My Fair Lady. Pjäsen Pygmalion av George Bernad Shaw, som sedan blev  grunden till musikalen My Fair Lady och det redan 1956. Jag minns den i filmatiseringen med Audrey Hepburn från 1960-talet. Ja, sedan har vi väl hört, nynnat och memorerat de flesta melodierna från musikalen. Man kan väl då fråga sig, varför köpa biljett och se något man redan vet handling och slutet på? Svaret är enkelt. För att den är så bra och för att rolluppsättningen lockar. I den föreställning, som jag såg, var Rabaeus ersatt av Rolf Lydahl. Han har jag sett förut, bl a på Västanåteatern. En underbar sångare och skådespelare, så ingen besvikelse för min del. Om jag sedan ska sammanfatta min uppfattning av det jag såg, så blir det enkelt. Härliga timmar med en fantastisk ensemble, både vad gäller sång och dans. Alla skådespelare, ingen nämnd, ingen glömd, gör ett fantastiskt jobb. En föreställning väl värd sitt biljettpris ur mitt perspektiv.

Lucky

I en liten stad i södra USA bor han, den 90-årige mannen som lyssnar till namnet Lucky. Hans dagar går i samma lunk dag efter dag. Morgonyoga, en kopp kaffe, påtåren i byn, lösa dagens korsord, handla cigaretter och mjölk, hem till favoritprogrammet på TV:n, sedan en drink bland de andra stammisarna på lokala krogen. Där förs också de återkommande samtalen om livet, det som väntar och det som varit. Sorgen över en sköldpadda som försvunnit engagerar alla. Inga stora saker händer, men det behövs inte heller. Handlingen är aldrig tråkig. Sista minuten på filmen, vandrar Lucky i det ökentorra landskapet, stannar upp, tittar direkt på oss i publiken, ler och går vidare. En fin scen. Lucky spelas av Harry Dean Staton, lika gammal som Lucky och han avled i september 2017 nära premiären av filmen.

Mordet på Orientexpressen

Min mamma född 1910 läste mycket böcker och en författare som jag vet att hon läste det mesta av var Agatha Christie. Själv har jag inte läst någon av hennes böcker, men fråga mig inte varför. Nåväl Mordet på Orientexpressen och privatdetektiven Hercule Poirot, han med den stora mustaschen, är trots detta några saker jag kände till. När nu det kom en nyinspelad version av Mordet på Orientexpressen, så kändes det ganska självklart att se den. Min åsikt? Visst, absolut, kul att ha sett. Behållning? Jo vars, härliga miljöer...men...

Swede Hollow av Ola Larsmo

När jag tänker på skildringar av utvandringen till USA så kommer först Wilhelm Mobergs utvandrarserie och det strävsamma paret Karl-Oskar och Kristina. De hade ett många gånger hårt liv, men trots allt ett liv där de arbetar för att bygga upp något bestående, ett jordbruk. I boken Swede Hollow får vi möta en annan skildring av utvandringen till USA. Framtiden för dem som kom till St Paul i Minnesota och sedan hamnade i det som kallades Swede Hollow var en annan än den för Karl-Oskar och Kristina. Där fanns gamla övergivna träkåkar där man kunde flytta in och många andra svenskar och några kunde språket. Jobben som erbjöds var  tillfälliga, hårda, många på järnvägsbyggen. Slitet varje dag var något som i bästa fall gav pengar till mat, men inte till mycket mer. I dag finns inget kvar att Swede Hollows bebyggelse. Den brändes ned på 1950-talet då den ansågs hälsovådlig. Det var ganska tungt att läsa om det hårda livet som var det enda alternativet, men upplysande. En tjock och fängslande bok.

Det förlorade barnet av Elena Ferrante

Efter månader av väntan fick jag till slut mitt reserverade exemplar av boken från biblioteket. Den sista i Elena Ferrantes Neapelsvit. Vem det är som döljer sig bakom pseudonymen vet vi inte, men det spekuleras. Det jag tänker då är att den person som skrivit böckerna måste ha en mycket nära kännedom om livet som skildras i böckerna. Det är genomgående ett svårt, tufft liv som skildras. I början av den här delen tänkte jag också, att nej, jag orkar inte mer av de jobbiga kärleksrelationerna som skildrats i alla delar. Svartsjuka, bråk, försonande om och om igen. Nåväl det fanns andra saker som också berättades och det kändes på något sätt skönt att följa de två väninnorna från tidig barndom till ålderdom och nu är det gjort. Nu kan jag lämna tillbaka boken på biblioteket, så får någon annan ta del av livet som de båda väninnorna upplevde och jag kan påbörja nästa bok som valts till bokcirkeln. Jag återkommer med den recensionen.

Vem är rädd för Virginia Woolf på Stadsteatern

Det finns många sätt att bedöma en pjäs tycker jag. Man kan, för det första, tycka att skådespelarna gör ett fantastiskt jobb. I uppsättningen på Stadsteatern så var det så. Lena Olin, Peter Andersson, Henrik Norlén och den för mig nya bekantskapen Josefin Ljungman, gör strålande prestationer ur mitt perspektiv. Ja, det var ett sätt att bedöma pjäsen på. Sedan är det själva handlingen. Den gör att man, jag, sitter med en obehagskänsla hela tiden. Efterfesten hemma hos Martha och George för det unga paret, där mannen börjat sin anställning på universitetet var hemsk för alla. För många drinkar, för många "sanningar", helt enkelt för mycket av elakheter mellan paren för att jag ska orka med den känner jag nu. Det är tredje gången jag ser pjäsen, eller kanske fjärde, för jag är osäker om jag 1963 såg Ingmar Bergmans uppsättning på Dramaten, där förresten kvällens regissör Tommy Berggren spelade en av rollerna. När den spelades 2008 på Stadsteatern var det Pia Johansson, som spelade Martha och jag minns att då skrattade jag en hel del åt henne, men i kvällens uppsättning kändes det långt till skratten. Ja, så är det då Richard Burton och Elizabeth Taylors gestaltning från 1966. En uppsättning som fick 5 Oscars och en uppsättning man minns. Summa summarum är att jag tyckte skådespelarna var fantastiska, men att jag nu fått nog av själva handlingen. Punkt slut.

På drift av Marianne Lindberg de Geer

Ytterligare en bok som jag reserverat på biblioteket och glömt bort att jag gjort. Det är alltid en rekommendation av någon annan, eller oftast, som ligger bakom alla mina biblioteksreservationer. Romanen handlar om Mona, en flicka vi får följa från barndom till nybliven mor. När jag läst ett tag i boken så tänkte jag; ytterligare en bok om en dysfunktionell familj. Det har varit en hel del sådana bland mina bokval på sista tiden. Hur mycket Mona och författaren har gemensamt är kanske av mindre intresse, men den del av boken som handlar om när Mona utbildar sig till mentalsköterska och arbetar inom mentalvården har säkert hämtat mycket från Marinne Lindberg de Geers erfarenhet inom yrket. Mona är nästan aldrig i fas med livet tycker jag och inga beslut är särskilt enkla att fatta för henne. Ibland tycker jag att blandningen av handling och direkta fakta blir lite konstig, men i stort så tycker jag boken är bra och ser gärna en fortsättning av Monas liv,

Borg

Så klart man måste se en film om Björn Borg. Väl i salongen och efter en stund märkte jag vilka oerhörda brister jag har om hans tid i tennisen eller kanske snarare om tennis överhuvudtaget. Sverrir Gudnason är mycket lik den unge Borg och det är som ung vi möter honom, men även som barn och då spelas han av sin son. Mitt minne från hans storhetstid är när han står med sin stora buckla efter att ha vunnit Wimbledon 1980. Den matchen "fick vi se", alltså typ, men den kändes som det var den äkta matchen som visades. Hur sann bilden av Björn Borg är i filmen har jag svårt att veta, däremot förstod jag att det heta temperament han i tidig ungdom visade när han förlorade fick han "begrava" för att kunna gå vidare i stora sammanhang. Ett beslut jag mycket väl förstod, var när han avslutade sin karriär. Vad våra stora stjärnor i sportsammanhang måste klara av känslomässigt och i kontakt med sina fans och publik är något som kräver mycket, kanske för mycket.

The Square

Ruben Östlund, what a guy! Jag gillar verkligen hans sätt att göra film på. Säger man så? Nå, i alla fall, vad jag vill komma till är att det här är den andra filmen som jag ger full pott. En sak med hans filmer, tycker jag, är att man fortsätter att analysera vad man sett, långt efter det man lämnat biosalongen. Christian, ledaren för ett konstmuseum, blir i filmens början rånad på ett märkligt sätt. Hans mobil, som då blir stulen, går att spåra till ett hus i en förort, men istället för att göra det enda vettiga att gå till polisen, börjar han på egen hand med en ung kollega agera på ett helt sjukt sätt. Ja, sedan kommer problemen och det här är bara ett av många i en värld, där man ibland för att verka riktigt insatt i konst uttrycker sig så "konstigt" att det är svårt att förstå för alla inblandade vad man menar. Det är en sådan härlig blandning av helt crazy inslag, till när bör man i en provocerande situation resa på sig, reagera, ja vad är civilkurage? Enligt min åsikt är den person som reagerar och handlar på ett riktigt sätt pojken. Jag skulle gärna sett att han fått  den upprättelse och ursäkt han var värd...men det kanske hade blivit för gulligt. Heja Ruben, jag hoppas på en Oscar!

Billy Elliot på Stadsteatern

Tänk ändå vad bra man har det när man sätta sig ned i en teatersalong och bara njuta och le i flera timmar. Precis så var det när jag satt som åskådare på 4:e bänkrad och bara njöt av fantastisk dans, musik och skådespelare i alla åldrar. Filmen har jag sett så handlingen kunde jag men det var ingen belastning utan istället undrade jag; när ska pappan ändra sig, när inser han att dans är vad Billy ska ägna sig åt istället för boxning. Ja, som sagt, en härlig föreställning i en fullsatt salong med en entusiastisk publik och en otroligt duktig ensemble.

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout

En tunn, till sidantalet, bok. En omskriven bok. En bok utan stor dramatik. En bok jag läste med stor behållning. En bok skriven av en författare jag inte läst något av tidigare, men som jag nu är nyfiken på. Hon har fått Pulitzerpriset för en tidigare roman, Olive Kitteridge, och är värd att belönas för denna enligt min åsikt. Lucy Barton, som boken handlar om, ligger på sjukhus efter en operation som fått komplicerade följder. På besök som varar i flera dagar kommer hennes mamma. De har  inte setts på många år och deras  förhållande präglas av bristen på närhet. Minnen från barndomen, deras fattigdom, uppväxten under svåra förhållanden, deras relation, om detta handlar boken. En mycket läsvärd sådan.

Blodsbunden av Augustin Erba

En mycket gripande roman där mycket av handlingen har hämtats från författarens uppväxt i Fisksätra. Vi möter en välklädd, lillgammal pojke med fina skolresultat som lever ett liv i en familj där kärlek och närhet inte visas. Pappan kräver att pojken ska vara bäst i klassen och de gånger han svarar fel på multiplikationstabellen blir det ett slag. Mamman har ständig migrän, ett sätt för henne att kunna stänga dörren till sovrummet och kräva tystnad av de tre barnen.  Att kunna gå vidare och bli en fungerande vuxen familjefar, hur klarar pojken det? Vi får ta del även av hans liv som vuxen, det stora val han gör och bokens sista korta kapitel säger mer än tusen ord.

Tulpanfeber

Det fanns mycket i filmen som var intressant kan jag tycka nu när jag försöker recensera den. Det första var väl denna hysteri, spekulation som handeln med tulpanlökar orsakade i 1600-talets Amsterdam. Dagens aktiemarknad har säkert många likheter, men att se hur de bjöd över varandra för att få de finaste tulpanlökarna....ja, ni förstår. Det andra i filmen som kändes äkta var miljön, det hårda klimatet i hamnen, supandet, slagsmålen. Sedan kommer vi till kärlekshistorierna och det är då jag tycker att handlingen galloperar på och känns lite "too much" ur mitt perspektiv.

Doften av en man av Agneta Pleijel

När jag lyssnade på Agneta Pleijel då hon berättade om sin bok Spådomen sa hon att del 2 skulle komma ut 2017 och den skulle heta Doften av en man. Eftersom jag med stor behållning läst den första delen så var förväntningarna stora på del 2. Blev de införlivade? Absolut! Flickan hade vuxit och är nu 20 år. Vuxenlivet har börjat så smått, egen lägenhet, studier, förälskelser. Det är där, i kärlekslivet, som de verkliga problemen för henne uppstår. Alltid vara till lags, lyssna, blir det bra nu, blir han nöjd? Känns säkert igen av många. Flickans mamma blir övergiven, förtivlad och ja, det är ingen lycka som berättas i boken, men ändå en historia som flickan säkert delar med många. En mycket läsvärd bok!

Mödrarnas söndag av Graham Swift

En författare jag inte läst något av tidigare. Romanen recenserades, fick bra kritik, så självklart beställde jag den på bibblan och lika självklart blev väntetiden lång. Boken har rätt antal sidor tycker jag, inte för lång och den lästes fort och med stor behållning. Året då handlingen börjar är 1924 och det är Mödrarnas söndag. En dag då tjänstefolket fick ledigt för att under några timmar besöka sina barndomshem. Husjungfrun Jane Fairchild är ett hittebarn och har ingen familj att besöka utan cyklar istället till sin, sedan flera år tillbaka, älskare på godset intill. Det blir ett besök i några timmar, men ett besök som lever kvar i minnet hos Jane livet ut. Hennes liv tar en annan vändning än den för de flesta kvinnorna med hennes roll. En mycket bra roman ur mitt perspektiv.

Glöm mig av Alex Schulman

Absolut en av de bästa böcker jag läst på mycket länge. Den griper tag i en från sida 1 till sista och sättet som författaren skildrar sin svåra barndom på och även relationen till mamman i vuxenålder är så känslomässig, nästan svår att läsa, men inget kunde få mig att sluta. En bok jag inte glömmer.

Ännu ett liv av Theodor Kallifatides

Livet som pensionär, eller snarare att börja sitt liv som pensionär, är ofta en början som för många känns svår. Varför? Är det så att vi är födda att vara duktiga, bedömas, producera? Jag vet inte, men jag ställer mig ofta frågan. Möjligheten att, kanske genom begränsade resurser, leva ett liv utan krav lockar inte alla. Kallifatides kände skrivkrampen efter sin senaste bok och gjorde efter långt övervägande sig av med skrivarlyan, där han ändå inget kunde prestera. Han återvänder med sin fru till Grekland, bl a för att hyllas i sin hemstad, där en gata fått hans namn. Boken berättar om hur han, trots sina tvivel, hittar tillbaka till skrivandet igen och ännu en bok av en av mina favoritförfattare finns att läsa.

De oroliga av Linn Ullmann

En bok vald till vår bokcirkel. Ja, visst är det bra med bokcirklar. Andra personer väljer böcker som ska läsas - ja ibland är det ju min tur också - och kanske hade den här boken inte blivit läst av mig annars. Olästa böcker finns det gott om så att säga och alla hinner man inte med. För att komma till sak, så kan jag börja med att säga att jag tyckte mycket om boken. Sättet den är skriven på är suveränt tycker jag. En blandning av tankar och händelser från barndomen blandas med nutid, reflektioner över föräldrarnas beteende och hur det bedöms av samhället t ex. Att sedan föräldrarna är kända personer kan också få oss andra att tänka på vilka krav vi ställer på just kända personer. En bok jag är glad att jag läst och äger.

Känslan av ett slut

Rollistan var sådan att bara den gjorde filmen intressant. Jim Broadbent, Charlotte Rampling och Michelle Dockery. Jag kände igen dem på bilder från filmen, för namn har jag svårt att koppla samman med kända ansikten. Nåväl, nog om detta. I början av handlingen får den något trumpna Tony ett brev om att han ärvt något från en vän från ungdomen. Då får vi ta del av hans minnen från 1960-talet, kärlek, studier, osv, osv. Nu börjar också frågorna. Vad var det som hände? Han delar sina frågor med sin frånskilda fru och blir mer och mer intresserad av att få sitt arv, en dagbok, men nej, den får han inte. När filmen slutar får vi veta vad som utspelade sig i hans ungdom och som han inte kände till och vi var lika ovetande, för filmens slut gick inte att förutse. En film jag ger många poäng.

En syster i mitt hus av Linda Olsson

En bok vald till vår bokcirkel. I ett hus på Costa Brava bor Maria, i en självvald ensamhet. Nu väntar hon besök av sin syster Emma, som hon bjöd att komma hit, när de träffades på deras mammas begravning för två år sedan. Maria bävar för besöket och skulle helst se att det inte blev av. Deras relation är långt ifrån bra och från barndomen finns den tredje systern med som ett trauma. Marias tvillingsyster, som dog, den älskade. Maria lämnade sitt barndomshem när hon var 16 år och sedan dess har hon bara träffat Emma vid enstaka jular eller födelsedagar, så deras relation är långt ifrån djup och bra. Veckan tillsammans på Costa Brava är ett första försök att nå varandra, tala om det som tidigare aldrig nämnts, den svåra mamman, förlusten av systern, styvpappan. Som läsare är man med i detta ältande och ibland känns det som man vill hoppa över några sidor, gå vidare, men jag var ändå med till slutet och stängde boken som en ganska nöjd läsare.

Det dyrbara av Linn Ullman

En bok i vår bokcirkel. Vi möter paret Jon och Siri. Han en författare med skrivkramp och hon en stressad kökschef. Tillsammans med sina barn och hennes alkoholiserade mamma lever de ett stressigt liv, när vi möter dem i sommarhuset.  Jon sitter på sin kammare och försöker komma vidare med sin roman och samtidigt ägnar han en hel del tid att hålla kontakt med kvinnor på sms och är i tankar och handling ofta otrogen. Siris mamma fyller år och Siri vill ordna ett stort födelsedagskalas för henne, något som mamman inte vill, men i sin iver att göra rätt ordnas det ändå. Den unga barnflickan Mille, som anställts för att få dagarna att fungera när Siri arbetar och Jon skriver sin roman, försvinner under den stora festen och 2 år senare hittas hon, mördad och nedgrävd.  En bok som fick mig att vilja läsa mer av Linn Ullman.

Fun Home på Stadsteatern

När jag satte mig ned för att se Fun Home på Klarascenen hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag hade blivit bjuden på biljetten dagen innan och inte läst något om pjäsen. Vad överraskad och såld jag blev. Det var en musikal förstod jag efter en liten stund och där ingick även barn i 10-12 års åldern (uppskattade jag dem till) och de var så duktiga. Själva berättelsen utspelade sig i USA och handlar om en familj, på ytan perfekt, men där pappan lever ett dubbelliv och mår sämre och sämre. Vi får följa dottern Alison från barndom till collegeliv.  Det var sång, dans, musik och mycket känslor som vi fick njuta av under knappa 2 timmar. Perfekt! Tack alla medverkande för det ni gav oss.

Their finest hour

Ibland är det en viss skådis som gör att man vill se en film. När jag läste att Bill Nighy var med så blev beslutet att köpa biljett inte svårt alls. Det är något speciellt med alla hans roller, eller rättare sagt de jag sett, som gör att jag inte blivit besviken någon gång. Inte heller den här gången. För övrigt var filmen helt OK, om man nu kan uttrycka sig så när man bedömer en film. Jag gör det i alla fall.

Citizen Schein

Harry Schein fanns bland etablissemanget väldigt länge och jag läste om hans insatser då och då, men inte mer än så. När nu filmen dök upp och fick bra recensioner, så varför inte se den och få veta mer om denna för bl a svensk filmindustri så viktiga person. En ur mitt perspektiv riktigt bra film. Så mycket han hann med och vilka geniala sätt att nå dit han ville. Men det var de stora bedrifterna vi fick se och hans tennismatcher med Palme och fester med eliten. Hur han mådde innerst inne, som man säger, var kanske inte lika lätt att avläsa. Det sas i filmen att han inte kunde förlåta sin mamma som satt honom på tåget från Österrike 1939 för att han som fjortonåring själv skulle få skapa sin framtid i Sverige bortom judeförföljelsen.  En mycket bra film.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Begreppet lagom finns absolut inte i den här romanen. Jag har inte tidigare läst en bok där växlingarna mellan lugn och kaos är så snabba. Äktenskapen verkar sällan lyckliga och smockan hänger alltid löst i luften både bland vuxna och föräldrar. Jag förmodar att Elena Ferrante skildrar en verklighet som man kunde finna i 70-talets Neapel eller Florens. Ja, boken är verkligen inte lugn. Den första delen i romansviten börjar med att Lila, då i 60-årsåldern, är försvunnen, så jag nåste ju givetvis läsa den fjärde  och få reda på vad som hänt henne. Hoppas humören hos alla svalnat något.

Moonlight

Årets Oscarsvinnare för bästa film. Såklart man måste se den. En film i tre kapitel. Vi möter först den lilla, mobbade, mycket tysta killen som bor med sin knarkberoende mamma i Miami.  Han får någon slags trygghet i sällskapet med langaren som förser hans mamma med knark. Mycket frustrerande tycker jag, som önskade att han slutade med sin försäljning för att början på en vändning i pojkens tillvaro kunde ske, fast jag förstår att den versionen inte skulle kännas lika trovärdig. Fortsättningen i filmen följer den kanske utstakade vägen för denna unga person och i vuxen ålder, där filmen slutar, har hans liv inte vänt till något hållbart. Sorgligt, välspelat och väl värt en Oscar.

Dolda tillgångar

En film, baserad på en sann historia och från 60-talets USA. De tre huvudpersonerna Katherine Johnson, Dorothy Vaughn och Mary Jackson hade alla arbete vid NASA i början på 1960-talet när John Glenns färd runt jorden ägde rum. De var bland den stora grupp kvinnliga matematiker som arbetade där och var djupt involverade i arbetet. Det största hindret i deras arbete var deras hudfärg och kön, men en film som denna slutade med upprättelse för den diskrimineringen.

Jackie

Ibland när man går på bio blir man riktigt besviken. Nästan så att man vill lämna salongen innan filmen är slut. Så kändes det denna eftermiddag där jag satt bänkad på Saga för att se en film, rekommenderad av SF med sin rosa penna och med 3,6 av kritikerna. Jag var i USA när mordet på president Kennedy ägde rum och även det bidrog till att jag ville se filmen. Vad skulle jag känna igen, vilka känslor från då skulle komma? Ja, de känslor som kom redan i början på filmen var, neeej, dämpa ljudet eller rättare sagt oljudet. Det var inte musik med hög volym utan mest oljud och det verkligen högt. Helt onödigt. Men oj, vad negativ jag låter, men tyvärr inget i filmen gjorde att jag gick därifrån nöjd. Jo, förresten nöjd att filmen var slut.

Prata högre Karin!

Ibland kan man känna att man är på rätt plats vid rätt tillfälle. Precis så är det när man har förmånen att bo nära Trappan i Vällingby och få en se en jättebra teater en onsdagskväll i februari. Kretsteatern är en ny satsning i den nyrenoverade Trappan av Kulturhuset Stadsteatern. Denna onsdagskväll framfördes Prata högre Karin. En pjäs om tryckfrihet skriven av Lotta Olsson. Medverkade gjorde
Maria Kulle, Nils Axelsson, Ayla Kabaca, Emeli Jeremias och Fredrik Meyer med både sång och musik. En timme som gick alldeles för snabbt tyckte jag. När vi gick ur salongen stod skådespelarna där och då fick tillfälle att framföra vår uppskattning. Heja Kretsteatern, heja Trappan. Jag kommer fler gånger!

La La La Land

Jag hade nog inte valt att se filmen om den inte hade fått så bra recensioner. Inte direkt min smak tänkte jag, men vadå? En utmaning ska man ta då och då. I början tänkte jag helt krasst, jaha, den här kommer jag inte att gilla. När jag gick ur salongen tänkte jag, oh, vilken bra film. Bra skådespelare, bra handling, bra musik. Jag förstår att den fick så bra kritik! Ja,så kan det bli ibland!

Masja av Carola Hansson

En bok i pocket på över 500 sidor fordrar tid för att bli utläst på ett sådant sätt att man kan diskutera den på en bokcirkel. Den här boken hade jag gladeligt bantat ned till många färre sidor. Varför? Livet på godset Jasnaja Poljana där Lev Tolstoj bor med sin familj går i sitt tjatiga mönster med stora gräl, uppbrott om och om igen. Lite tjatigt tycker jag. När sedan dottern Masja blir förälskad och vill gifta sig, så får vi möta många friare, som om och om igen avvisas av de hätska föräldrarna. Också tjatigt ur mitt perspektiv. Ja, men så var det säkert, kan en invändning vara. OK, säkert, men jag tycker att det blev för mycket för att jag skulle vara fängslad av boken hela tiden. Jag tycker däremot om sättet som Carola Hansson även skriver om sin tid i Moskva och arbetet med historien om familjen.

Lion

Filmen baserar sig på den självbiografiska boken Long Way Home av Saroo Brierley. Från en liten ort i Indien hamnar den 5-åriga pojken Saroo en natt på ett tåg som tar honom till Calcutta. Väl där lever han en tid på gatan men kommer sedan till ett barnhem för övergivna barn. Han kan inte hjälpa till i sökandet efter sitt hem då han inte kan namnet på platsen han bor på eller uttala sitt namn rätt. Han blir bortadopterad till en familj i Australien, dit även en annan pojke med stora psykiska problem också kommer. Som ung student börjar han sökandet efter sina rötter och lyckas. Den är väldigt gripande och i filmens slut får vi se "de riktiga personerna" tillsammans. Jag ger den här filmen många plus.

Manchester by the sea

En film, som ur mitt perspektiv, är värd många Oscarsstatyetter. Bästa manliga huvudroll och bästa engelskspråkiga film. (Finns det ett sådant pris, förresten?) Ah, nog om detta, för vad jag vill säga är att jag tyckte mycket om filmen. Den var så gripande och man kände långt ut i salongen, vilken fruktansvärd sorg, egenförvållad, som Lee spelad av Casey Affleck, bar på. Han är när filmen börjar fastighetsskötare i Boston. Han bor i en källare och hans återkommande krogbesök slutar ofta i slagsmål,  som han själv startar. Innan han flyttade till Boston hade han ett annat liv och det är sorgen efter hur det livet slutade som han bär med sig. En mycket bra film tycker jag. Värd många stjärnor.

Timme noll av Lotta Lundberg

En bok vi valt till vår bokcirkel och en bok vi läste på olika sätt. Den handlar om tre kvinnor, tre platser,  tre tider. Detta gjorde att jag valde att läsa varje berättelse var för sig och inte som de stod i boken. Jag tyckte att det kändes bättre att få en samlad bild av varje berättelse på en gång. Många i bokcirkeln tyckte tvärtom och så kan det vara. Nog om detta.
Vi möter först Hedwig som under andra världskriget lämnat sin dotter, med en judisk pappa, till ett kloster och nu är dottern försvunnen. Smärtan, ångesten hon känner blandad med hoppet om ett möte är mycket stark och hennes berättelse är så gripande.
Däremot tycker jag att berättelsen om Ingrid, som ger upp sitt arbete för att följa sin sjuka man till Gotland inte väcker samma känslor. Ingrid är lite väl mesig, ur mitt perspektiv och borde stå upp för sina egna behov, så hennes berättelse berör mig inte alls.
Innan Ingrid slutar som terapeut har hon bokens tredje huvudperson som patient. Det är Isa, som skickas till vad hon hon själv kallar "psykot" efter att ha stuckit sönder sin docka.
För mig hade det räckt med berättelsen om Hedwig, för den var så gripande att de andra berättelserna inte gav mig lika mycket.

Hennes nya namn av Elena Ferrante

Ja, så var då del 2 av Elena Ferrantes omtalade romansvit översatt till svenska och efter lång väntan även tillgänglig för lån på Stadsbiblioteket. När jag satt i soffan och snabbläste boken (för det gjorde jag bitvis) så undrade jag varför, ja varför är den så populär? Jag ville inte släppa den heller. En lättläst bok, men med en stundtals, ur mitt perspektiv, tjatig handling. Tiden var den som jag var barn och tonåring i, men den verkar så främmande. Att ständigt få utstå slag, örfilar, utskällningar, hot, var vardagstillvaro för dessa flickor, för det  är mest om de två flickorna Lila och Elena den här boken handlar. Sedan kom jag till sista meningen i boken. Läste den, log för mig själv och blev genast intresserad av del 3 i svensk översättning. Läs den så förstår ni nog varför.