söndag 15 november 2015

Lola Blau på Stadsteatern

En av fördelarna med att se ett genrep av en föreställning (förutom priset förstås) är att jag inte grundar min uppfattning, medvetet eller omedvetet, på recensioner jag läst i tidningar om pjäsen. Helt nollställd (hi, hi) sitter jag där och låter mig underhållas. När jag och resten av personerna jag var med på genrepet gick ut från salongen tyckte vi samstämt; "vilken artist Sara Jangfeldt är, vilken förmåga att sjunga, dansa, skådespela!" Ja, jag kan inte påminna mig när jag senast blev så hänförd av en föreställning.
Handlingen sägs vara en förtäckt självbiografi av kompositören och manusförfattaren Georg Kreislers eget liv. Handlingen spänner över många år. När pjäsen börjar möter vi en åldrad, lätt förvirrad Lola Blau som sitter i sitt stökiga rum och minns, eller tror sig vara på väg till ett scenframträdande i sin ungdom. Hon tvingas fly från Wien till USA under andra världskriget och blir framgångsrik underhållare under en tid over there. Återvändandet till Europa efter många år i USA  och mötet med sin ungdomskärlek Leo blir inte vad hon hoppats och trott på. Två timmar med Sara Jangfeldt är två timmar väl använd tid!

tisdag 10 november 2015

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

Ännu en fullträff av Jonas Hassen Khemiri. Den unge döde Samuel beskrivs och blir ihågkommen av många och för alla blir han en speciell person men inte lika för någon. Den är både lättläst och svårläst. Boken växlar ständigt mellan vilken det är som minns och reflekterar och där gäller det att hänga med, va..vem..vadå? Just det upplägget gör boken unik och intressant. Ja, som sagt en mycket, mycket bra bok ur mitt perspektiv!

Spectre

Den 24:e filmen om James Bond. Otroligt. Daniel Craig i rollen som agent 007. Jag såg Skyfall och därför börjar jag naturligtvis med att jämföra vilken jag tycker bäst om. Knasigt egentligen, men ofrånkomligt. Skyfall vann. Musiken passade mig bättre och den innehöll inte lika många helt vidriga scener som Spectre. De återkommande, otroliga slagsmålen och jakterna är däremot just så otroliga att de inte framstår som otäcka, men vid några tillfällen var våldet sådant att man måste titta bort från duken. Annars är ju en Bond film unik och den måste verkligen vara svår och dyrbar att spela in. Ja, vi får se om det är Daniel Craig, som även i nästa film säger "my name is Bond, James Bond". Jag kommer i alla fall att se den.

Farmor och Vår Herre på Stadsteatern

Vad lätt det är att ta till sig texten från något så gammalt som Hjalmar Bergmans Farmor och Vår Herre. Bara några klick på webben och så har man hela texten som finns i Projekt Runeberg. Efter många diskussioner med några medföljare till teatern om "hur slutade egentligen pjäsen", var det lockande att läsa just slutet och fundera. http://runeberg.org/farmor/17.html
Rollistan var full av det bästa Stadsteatern har att erbjuda. Yvonne Lombard, Meta Velander, Lars Lind, Christer Fant, Sten Ljunggren. Ja, listan kan göras längre och det var en känslosam, dramatisk
pjäs om en gammal kvinna och hennes tankar och ihågkommanden.