onsdag 28 december 2016

Min pappa Toni Erdmann

Det här är absolut den film, som jag ger alla årets pluspoäng. Varför? Därför att den överraskar, roar, är helt crazy, sorglig och ger några timmars eftertanke om hur de som har och de som inte har, båda kämpar med att få ihop den s k meningen med livet. Filmen hade för mig två helt osedda, okända skådespelare, men det betyder inte så mycket, för där är mina kunskaper bristfälliga. Båda var suveräna i sina roller och kanske speciellt dottern Ines, som spelades av Sandra Hüller. Den helt tokiga pappan spelades av Peter Simonischek. Filmen var ovanligt lång, över 2 1/2 timme, men inte någon stund var den för lång ur mitt perspektiv.

söndag 18 december 2016

Bullets over Broadway på Göta Lejon

Det känns mer rätt att skriva titeln på engelska. Fråga mig inte varför, men så känns det i alla fall. Det var som att se en föreställning från mycket länge sedan och det var väl så klart meningen. Steppdans, musik, kläder, ja allt förflyttade oss till ett oroligt 1920 tal. Uppsättningen bjöd på de bästa vi har av skådespelare och sångare, Johan Rabaeus, Helen Sjöholm, Johan Rheborg och Shima Niavarani, som jag mest skrattade åt hur hon lät än vad hon sa. Ja allt var perfekt...men ändå...ja, kanske är det inte precis den sortens underhållning som jag uppskattar mest. Alltså allt perfekt, men. Punkt slut.

torsdag 1 december 2016

Dylansällskapet

Lennart Jähkel är en favoritskådis för mig. Han i en pjäs på Stadsteatern gör det extra lätt att köpa biljett. När nu Bob Dylan fick Nobelpriset så blev det ännu enklare att vilja se pjäsen Dylansällskapet. Fyra gånger om året träffas 3 medelålders män för att med återkommande bestämda regler av mat, dryck, dukning osv spendera några timmar ihop för att hylla sin gemensamma idol Bob Dylan. Mellan citat och samtal om honom kommer även annat i deras liv upp till diskussion. Ibland riktigt svåra saker som otrohet, sjukdom, bostadslöshet och när sedan sällskapet utökas med ytterligare en person blir det riktig turbulens i sammankomsterna. En pjäs men precis lagom blandning av skratt och vemod för att passa min smak.