fredag 27 januari 2012

Tinker, tailor, soldier, spy (richman, poorman, beggarman, thief)

Titeln på filmen är tydligen en del av en räkneramsa på engelska (kanske onödigt vetande).. men iallafall. Filmen tillhör kategorin (min kategori) av filmer som jag gärna ser en gång till och det av flera anledningar. Först och främst för att det tog en stund att få alla personer på plats och växlingen mellan då och nu kräver sin åskådare för att det inte ska bli rörigt. Nåväl - jag fixade det till slut och gick ut som en mycket nöjd åskådare. Stämningen i filmen är härlig på ett kusligt sätt. Ingen actionrulle precis och på något sätt kände jag mig stolt över Tomas Alfredsons insats i den tuffa filmbranschen. Fenomenalt bra.  - John Le Carré, som skrev romanen Mullvaden som filmen grundar sig på var anställd i brittiska underrättelsetjänsten och det gör ju filmen extra "trovärdig" tycker jag.

utan tvekan får filmen
5+ av 5


DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/tinker-tailor-soldier-spy

måndag 23 januari 2012

Martha, Marcy May Marlene

En film jag aldrig lärde mig namnet på, så när någon frågade vad jag skulle se på bio blev svaret något annat än den korrekta titeln. Det är väl det enda lite komiska man kan säga om filmen, för den var tung. En ung kvinna som av någon anledning - som inte riktigt kom fram - hamnade i en sekt, ett jordbrukskollektiv där man delade allt. Kläder likväl som sängkompisar och sektens karismatiske ledare "uppfostrade" de nyanlända med järnhand. Efter rymning från kollektivet hamnade Martha... hos sin syster och hennes man i deras stora hus i stor kontrast från det hon rymde ifrån. Hon mådde mycket dåligt när hon kom och det gick inte över utan snarare förstärktes. Hur filmen slutade var vi inte säkra på när vi lämnade salongen, var hoten sanna eller fanns de i hennes fantasi..?

4+ av 5


DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/martha-marcy-may-marlene

Äktenskapet på Stadsteatern

Bengt Ohlsson har översatt William Nicholssons pjäs Retreat from Moscow, med  Lennart Hjulström, Gunilla Nyroos och Richard Forsgren i rollerna. En pjäs om ett krisande 30-årigt äktenskap där den vuxne sonen blir medlare och budbärare mellan föräldrarna efter det att mannen i familjen väljer att gå - nyförälskad och fast besluten att börja på nytt. Han vill även bli den man, han enligt honom själv, förnekats att bli. Kanske är det just så - i förälskelsens början ville han vara den person, hans fästmö såg och ville ha och försökte, försökte men lyckades aldrig. Gunilla Nyroos var verkligen jobbig och tjatig och ville ha, ha, ha. Ja, jag tyckte synd om mannen i familjen och tyckte väl även att det var hög tid att de båda blev fria från varandra. Happy ending, så att säga om ni frågar mig..

3+ av 5


SvD:s recension: http://www.svd.se/kultur/scen/komik-gor-angest-uthardlig_6770093.svd

fredag 6 januari 2012

Niceville

Filmen baserar sig på en bok av Kathryn Stockett från 1960-talets södern i USA. Unga mammor i välbeställda äktenskap fördriver sin tid med bridge, välgörenhetsbaler, tennisspel. Barnen tas om hand av den svarta hemhjälpen i familjen precis på samma sätt som de själva blivit omhändertagna. En ung kvinna som återvänder hem till södern efter universitetsstudier i norr börjar se på tillvaron på ett annat sätt än sina barndomsvänner. Hon vill inte heller följa den ängsliga moderns önskan om att först om främst bli gift utan vill mycket hellre skriva en bok och då med utgångspunkt från de svarta kvinnornas situation i hemmen. En både farlig och svår arbetsmetod slutar ändå med en framgångsrik bok och man tycker sig förstå att även nere i det mörkaste södern kommer det att ske en förändring för de svarta. Filmen hade så mycket av både feelgood, sorg, humor och fantastiska människor att man förstår att boken var en bestseller. I mitt tycke något överdriven i alla karaktärer, men vad gör det ibland tycker jag. Själv var jag i USA under denna period och arbetade i en affärskedja som var den första att anställa svara försäljare. - Stort då, men inte så stort att man som vit flicka fick sitta vid samma bord i cafeterian på lunchrasten som sin svarta manliga kollega, utan att bli inkallad till chefen som förklarade att så många klagomål kommit in och att det inte gick för sig. - Visst går det framåt för mänskligheten!

3+ av 5

DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/niceville

Min kamp 3 av Karl Ove Knausgård

Jag tror att det här är och kommer att bli den del av Min kamps delar som jag tycker bäst om. Den skildrar barndomen fram till gymansieåldern och tankarna, känslorna hos den uppväxande pojken är så otroligt fängslande och gripande att boken har en i sitt järngrepp hela tiden. Det som griper mig mest är insikten jag får i den utsatthet ett barn har under hela sin uppväxt och den rädsla som kan finnas i en helt utåtsett vanlig familj. Jag tycker att Knausgård skildrar detta fenomenalt bra. Hur lätt är det inte att som vuxen, förälder, släkting tycka sig känna och veta vad ett barn tycker utifrån vad det säger när tankarna och känslorna hos barnet är andra än de sagda. - Jag vet inte om jag tillhör en okritisk beundrarskara runt Knausgård, men jag tvekar inte att ge boken..

5+ av 5

Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186969579

söndag 1 januari 2012

The Stig-Helmer story

Bland årets julfilmer intog The Stig-Helmer story snabbt första plats. Egentligen inte konstigt, för där inväntar man nog inte recensioner eller ens förväntar sig en toppenfilm i bästa seriösa stil - utan det är helt enkelt en film som man måste se. Åtminstone var det så för mig. Ja, vad tyckte jag då? En helt OK film, men med ett tempo som i bästa Stig-Helmer stil kanske var en aaaning för långsamt. Det var roligt för en 40-talist att le igenkänningens leende när man i filmen återvände till Nalen, talade om telefonkioskar, sydda pressveck osv. Jag hade trivsamt i biosalongen, men som sagt - lite för långsamt..


2 1/2+ av 5

DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/the-stig-helmer-story

Två herrars tjänare

En 1700-tals pjäs av Carlo Goldoni, en författare med en produktion av 250 pjäser, en utvecklare av commedia dell'arte. Den här pjäsen krävde verkligen mycket av sina skådespelare, kunna ramla utan att slå sig, snubbla, falla och hålla ett högt tempo. Huvudrollen Truffaldino spelas av Morgan Alling - vilken prestation! Förutom förmågan att vara akrobat blandar han här  konsten att munhuggas med publiken, vara rolig utanför rollens givna repliker, ja han är helt enkelt superperfekt för rollen. Jag skrattade mycket och pjäsens upplösning hade egentligen ingen större betydelse och handlingen som sådan var inte vare sig spännande eller fängslande utan det var 2,5 timmars skådespeleri på högsta nivå.

5+ av 5

DN:s recension:  http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/tva-herrars-tjanare-pa-dramaten-stora-scenen-stockholm

SvD:s recension: http://www.svd.se/kultur/scen/fallandets-mastare_6441200.svd