Filmen baserar sig på en bok av Kathryn Stockett från 1960-talets södern i USA. Unga mammor i välbeställda äktenskap fördriver sin tid med bridge, välgörenhetsbaler, tennisspel. Barnen tas om hand av den svarta hemhjälpen i familjen precis på samma sätt som de själva blivit omhändertagna. En ung kvinna som återvänder hem till södern efter universitetsstudier i norr börjar se på tillvaron på ett annat sätt än sina barndomsvänner. Hon vill inte heller följa den ängsliga moderns önskan om att först om främst bli gift utan vill mycket hellre skriva en bok och då med utgångspunkt från de svarta kvinnornas situation i hemmen. En både farlig och svår arbetsmetod slutar ändå med en framgångsrik bok och man tycker sig förstå att även nere i det mörkaste södern kommer det att ske en förändring för de svarta. Filmen hade så mycket av både feelgood, sorg, humor och fantastiska människor att man förstår att boken var en bestseller. I mitt tycke något överdriven i alla karaktärer, men vad gör det ibland tycker jag. Själv var jag i USA under denna period och arbetade i en affärskedja som var den första att anställa svara försäljare. - Stort då, men inte så stort att man som vit flicka fick sitta vid samma bord i cafeterian på lunchrasten som sin svarta manliga kollega, utan att bli inkallad till chefen som förklarade att så många klagomål kommit in och att det inte gick för sig. - Visst går det framåt för mänskligheten!
3+ av 5
DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/niceville
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar