Pojken Med Guldbyxorna

Åh, vad kul, den måste jag se med åldersmässigt lämpligt sällskap, var det första jag tänkte när jag såg filmen dyka upp på biograferna. - Jag skulle avstått! Mitt sällskap tyckte att "det var den sämsta film jag sett". Inget vidare betyg. Det personen ifråga tyckte var sämst var våldshandlingarna. Varför drog sig inte regissören för att visa så realistiskt våld för en så ung publik som filmen vänder sig till undrar jag? Att se hur skurkarna bryter sig in i familjens bostad, slår och sparkar på pappan är inte spännande, bara riktigt otäckt. Många av den unga biobesökarna grät. Spänning och rått våld är inte samma sak och det var det som gjorde att vi båda dissade filmen när vi lämnade den. Som vuxen försökte jag fokusera på det goda barnen till slut gjorde med pengarna och att "fyllegubben", var den med största hjärtat. Så här efteråt tycker jag också att idén att blanda nutidsrealism med sagan om byxan som hade obegränsat med pengar i fickorna var en omöjlig uppgift.

Ingen poäng alls

100 Steg Från Bombay Till Paris

Det jag tyckte var speciellt och bäst med filmen var den härliga miljön på den franska landsbygden där en indisk familj beslutade att öppna en restaurang. Så himla vackert, ett ställe jag gärna skulle besöka. I huset tvärs över vägen drivs en restaurang av en sofistikerad, välklädd, tjurigt envis änka som har som högsta ambition att restaurangen ska få ytterligare en Michelin-stjärna. Ja, så startar kockarnas kamp och naturligtvis har den indiska restaurangen den främsta kocken. Nåväl, eftersom det är en riktigt feel-good film, så visar det sig i slutet att alla har stora varma hjärtan och har förmåga att omvärdera varandra och förenas i kärlek kring ett dignande bord. En varm saga för vuxna.

3+ av 5

Hej det är jag igen av Kristina Lugn

En pjäs av Kristina Lugn är alltid speciell. Ta t ex namnen på några av karaktärerna, som Eldhagen och Ogebratt. Typiska Kristina Lugn namn om ni frågar mig. De tre systrarna - en läkare, en arbetsförmedlare och en f d sufflös, som fått sparken efter att ha somnat under en föreställning - tampas tillsammans med att få lillasystern (den sparkade sufflösen) i form igen. Eldhagen och Ogebratt har båda ett gott öga till henne och kommer till och från in i handlingen. Ja, så var det då handlingen. Speciell. Fylld med massa repliker, som man förgäves vill komma ihåg för de är så underfundiga och typiska. Vi får även höra operasång och se dansinslag. 90 minuter kan tyckas både långa och korta, men när man ser en pjäs av Kristina Lugn, så känns den tiden perfekt. Man kan inte slappna av utan måste hela tiden vara alert för att inte missa någon replik. I den här pjäsen fick jag också en ny bekantskap, nämligen Hulda Lind Jóhannsdóttir. Hon spelade mellansystern som arbetade på Arbetsförmedlingen och var helt underbart rolig.

4+ av 5

Säg Aldrig Aldrig

Ja, nog hade jag haft större behållning av de 1 1/2 timme jag var på bion om jag inte satt mig för att titta på filmen utan istället stannat kvar utanför och talat med min kompis. Vi hade samma uppfattning om filmen och sa: "varför spelade man in den här filmen, hur tänkte man, vad ville man?"
Det skulle vara en komedi och det tillsammans med skådisar som Michael Douglas och Diane Keaton, gjorde att vi såg fram emot en rolig feel-good film, men ack, ack....  Den var inte rolig tyckte vi och det var väldigt tyst när det ena plumpa skämtet efter det andra sades och nej...förresten, jag slutar här för ytterligare tid ska inte filmen få ta ifrån mig.

2+ av 5

P S: De två poängen får filmen för miljön, sångerna och skådespelarinsatserna