Lill-Tarzan och jag. En berättelse från världens bästa land

Jag har sett honom vid ett flertal gånger när jag besökt Åkeshovs simhall i vinter. Han var nyligen med i ett avsnitt av Fjällbackamorden, som visats i TV. Jag menar alltså författaren och skådespelaren Johan Hedenberg. Han berättar i boken Lill-Tarzan och jag om sin uppväxt i Grimsta på 60-talet och det var därför jag blev intresserad av att läsa den. Grimsta, Blackeberg, Vällingby, ja det är platser som funnits i min barndom och även nu. Hedenberg väljer att blanda återblickar från barndom, ungdom med korta berättelser från här och nu. Det är ett bra sätt att berätta tycker jag. Lill-Tarzan, som pryder bokens framsida, var en baddare på att klättra i träd och hade därifrån en utmärkt plats att ha koll på allt som skedde på gården, men fick därifrån även bevittna  hur hans far slogs ihjäl i deras kök. När Johan Hedenberg i sin ungdom arbetar på  Svartsjöanstalten som fångvaktare möter han Lill-Tarzan i ett annat skick än som den viga pojke han var under sin uppväxt. Många av lekkamraterna från Grimsta har dött av missbruk. När man får återblickar på tidigare generationers sätt att uppfostra barn i hem och skola, så inser man att det går framåt. "Vänta tills pappa kommer hem" eller lärare som fysiskt bestraffar, föräldrar som väljer rottingen som hjälp i barnuppfostran, har inget stöd i dagens samhälle och det känns skönt.
Nästa gång jag ser Johan Hedenberg på simhallen, ska jag tacka honom för en bok jag läste med behållning.

3+ av 5

Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=911304155X

Fyrväktaren av Jeanette Winterson

En tunn bok. Då menar jag till sidantalet för övrigt är den långt ifrån tunn i bemärkelsen ointressant eller dålig. Jag tyckte mycket om den. Språket är underbart - ja, vilka härliga meningar hon formulerat. Ett litet exempel. "Det fanns två oceaner, en utanför fyren och en inom mig. Den inom mig hade inget band av ljus att leda mig".
Den lilla flickan Silver (hälften ädel metall och hälften pirat) blir föräldralös och växer upp tillsammans med Pew fyrväktare i fyren på Cape Wrath. Förutom att vakta fyren berättar den blinde mannen Pew historier för Silver och det är dessa historier som första delen av boken är fylld av. Underbar läsning.
Dagen kommer när fyren ska automatiseras och Pews och Silvers arbete behövs inte längre där. Handlingen blir inte lika fylld av berättelser från förr och Silver befinner sig både på Starbuck och semester på Capri och handingen blir lite mer här och nu. Vi får t ex läsa om jobbiga bibliotekarier och dubbade Batmanfilmer på TV.  Jag vill därmed inte säga att den blir sämre, bara ändrar karaktär lite.
Slutligen; en bok jag rekommenderar.

4+ av 5

Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170280983

Min kamp 5 av Knausgård

En bok kvar. Hur ska jag känna mig när jag läst den? Nummer 6 alltså.  Jag börjar kanske om med den första delen för nu har jag en samlad bild, men detaljer glöms lätt bort bland en summa av hittills 2613 sidor. Den sjätte delen är på över 1000 sidor så jag har ju den lyckan framför mig. Frågan jag kan ställa mig är vad som fängslar i hans böcker? Svårt att enkelt formulera, men det är nog den uppriktighet han förmedlar om sig själv? Något som jag tror att väldigt många av oss skulle välja att censurera och försköna innan det kom i tryck, men det gör inte han. Kampen att bli författare, publicerad och erkänd är mycket svår, det förstår man och tvivlen han har på sitt kunnande är enorma,
t ex detta: "jag var en wannabe som egentligen inte kunde skriva för att jag inte hade något att säga, men som inte kunde vara så pass ärlig mot mig själv att jag kunde ta konsekvenserna av det och därför till varje pris försökte få in en fot i den litterära världen. inte som en som skapade något själv, en som skrev och blev publicerad, utan en snyltare, en som skrev som de andra skrev, en sekunda person." Som beundrare av hans böcker, kan jag därför bara tacka hans uthållighet, för tänk vilken glädje han gett mig med sitt skrivande.

5+ av 5

Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113036718

En oväntad vänskap

Jag har varit och sett "en aggressivt publikfriande komedi som trycker på alla anti-intellektuella knappar som finns", jag citerar filmkritikern Fredrik Sahlin med dessa rader. Den verkar inte vara något att rekommendera..eller..såg jag en film "där manuset är nästan för bra för att vara sant, men är faktiskt till stor del det.......en av de roligaste filmerna jag sett på många år" som filmkritikern Pernilla Josefsson skriver. Ja, någonting däremellan var det nog som jag uppfattade filmen. Att den fått precis alla sorts omdömen bland kritikerkåren och publiken säger i alla fall något om att den berör, negativt eller positivt.

Jag tyckte mycket om den och kan förstå att den "oömma omvårdnaden" som Driss gav Philippe var något som han föredrog.

4+ av 5

Svd: http://www.svd.se/kultur/film/innerligt-om-vanskap_7516506.svd

Hypnotisören (film)

Jag har inte läst boken så det var mer spännande för mig att se filmen än för de som redan visste slutet? Den var otäckt blodig på vissa ställen och då menar jag riktigt otäck! Det jag uppskattade mest i filmen var Persbrandt och Lena Olin i deras äktenskapliga gräl och gnabb. Hur fruktansvärt det var för dem när de insåg att deras son var bortrövad kändes ända ut i salongen. Men det övriga innehållet, allt ifrån hypnosen till sjuka människors agerande kändes så överdrivet tyckte jag, tyvärr.

Stockholmsmiljöerna var fina och Tobias Zilliacus, som den finlandssvenske kommissarien Joona Linna var bra i sin roll. Det var kul, tyckte jag, när han fick komplimang från sin kollega för att han talade så bra svenska.

2+ av 5

Recension: SvD http://www.svd.se/kultur/film/hypnotisoren_7535192.svd

Hope Springs

När en film har Meryl Streep i rollistan och det också är en komedi, då tvekar jag inte en sekund att se den. Meryl Streep är en skådis som aldrig gjort en dålig roll, enligt min åsikt och det gjorde hon inte i den här filmen heller, men kom igen!, vilket tråkigt manus!! Puh, att sitta i flera timmar och se hur hon försökte vinna tillbaka sin jättetrista, sura gubbe till sänghalmen gjorde mig bara uttråkad. Mesta tiden i filmen satt man med hos terapeuten de besökte och "tjuvlyssnade" på deras samtal, samtidigt som man skruvade på sig och tittade på klockan för att man ville gå därifrån! Var det de 31 åren i äktenskapet som hon var rädd om och ville förlänga till ett diamantbröllop? Ja, hon lyckades ju till slut.  Kanske tänkte gubben att det skulle bli allt för besvärligt att steka  ägg och  bacon varje morgon, något som hon  alltid gjort?  Eftersom Meryl Streep levererade den här gången också, måste jag ge filmen poäng, annars skulle de utebli.

1+ av 5

Next to normal på Stadsteatern

Förväntningarna var stora när jag gick för att se musicalen Next to normal på Stadsteatern. I USA hade uppsättningen där vunnit bl a Pulitzerpriset 2010. Det är en rockmusikal, men jag kände inte riktigt att den rockade loss, däremot att alla sjöng mycket bra. Lisa Nilsson och Bruno Mitsogiannis imponerade enormt. Mitsogiannis var den döde sonen, som var ständigt närvarande i familjen, ett spädbarn som nu "vuxit" till tonåring. Vi fick se en dysfunktionell familj där mammans biopolära sjukdom gjorde resten av familjen medberoende. Jag tyckte att handlingen på något sätt ifrågasatte de behandlingar som mamman genomgick på ett sätt som skulle få oss att förstå att hon på egen hand utan medicin eller elchocker skulle bli bättre och lyckligare. Kanske har jag fel och att det inte alls var meningen att det var vad vi skulle ta med oss ut från föreställningen? Det var i alla fall så det kändes och varför slutade den så? Nåväl, just handlingen gjorde att jag inte stod upp och applåderade som hela parkett gjorde.

3+ av 5

PS. Jag har googlat lite om författaren och läste då i en intervju efter det att han fått Pulitzerpriset att inspirationen till musikalen fick han när: "He had seen a television report on shock therapy that indicated most patients were women and most of those prescribing the treatment men, and, "It hit me: What about a story about a woman who's suffered from mental illness her whole life and the men who tried to help her?" 

http://blogs.westword.com/showandtell/2011/01/brian_yorkey_explains_how_his.php

Recension: SvD: http://www.svd.se/kultur/sensationell-lisa-nilsson_7521266.svd

Rikitikitavi av Rikard Wolff

Det har skrivits en hel del självbiografier de senaste åren tycker jag. Rätt eller fel, jag vet inte säkert, men jag har en känsla av att det ökats på med kändisars levnadsöden. I bokcirkeln jag är med i enades vi om att läsa Rikitikitavi av Rikard Wolff. Jag hade nog inte läst boken annars, men jag är glad att jag gjorde det. Jag tyckte mycket om den. Rikard Wolff berättar mycket öppenhjärtigt om sin uppväxt, sin återkommande oro och ängslan. Som läsare känns det genom sidorna hur jobbigt han stundtals hade det. Han berättar också om sin tidiga ungdom och känslan han fick när han första gången förälskade sig i en man. Vi får följa honom i framgång och sorg fram till han i bokens sista kapitel går med sin dotter på en stig i Bohuslän och året är 2011 och han verkar nöjd med livet, som det är just då.

5+ av 5

Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9174292617

Searching for Sugar Man

I 70-års åldern har alla en lång historia att berätta om sitt liv. Sixto Rodriguezs berättelse är så speciell att man kan göra en spännande, fantastisk film om den. Jag läste först lite om filmen, lyssnade på några låtar och beställde på en gång Cold Fact som gavs ut 1970 i USA. Där blev den ingen storsäljare och intresset från skivbolaget att lansera den unge mannen avtog  snabbt. Men en ung kvinna tog med sig plattan ned till Kapstaden och på något sätt lyckades den komma ut till publiken där och blev en enorm succé. En platta som de unga aktivisterna mot apartheid tog till sig och myterna om honom var många, men i stort sett alla trodde att han var död. Men inte alla och idoga efterforskningar ledde fram till att han 1998  tog ledigt från sitt rivningsjobb i Detroit, åkte med sina döttrar till Sydafrika och stod inför en arena lika stor som Globen fylld med en jublande publik....oj, oj, jag fick gåshud. Det får ni också om ni ser filmen - gör det och lyssna till mannen!!

SvD:s recension: http://www.svd.se/kultur/film/imponerade-filmkonst_7444190.svd

Den Girige på Dramaten

Det finns två män som aldrig gör mig besviken, nämligen Molière och Rabaeus. Att få träffa båda samtidigt måste ju bara bli en fullträff, tänkte jag innan jag gick till Dramatens uppsättning av Den Girige. Frågan är vad Molière skulle tyckt om uppsättningen? Han skulle säkert uppskattat att höra publikens skratt, gensvar och applåder, men skulle han gillat allt som lagts till i texten och framförandet? Jag är inte helt säker på det. Föreställningen blev en fars och Rabaeus är verkligen en mästare i att vara rolig och la till massor i texten (typ, han ba' hon ba, vända blad, egenkligen) gester, ljud och utdragna pausar, som fick oss att skratta medan resten av ensemblen höll sig till Molières text. Pjäsens sätter fingret på hur mycket pengar betyder för oss och hur långt man kommer med smicker och att stryka medhårs och det kanske kom bort till en del i denna uppsättning.
Visst hade jag härliga teatertimmar...men...Rabaeus hade inte behövt vara såå rolig.  Han bad oss förresten att gå hem när vi applåderat och visslat en stund.

4+ av 5

Barbara

En gång, endast en gång, log filmens Barbara. Kanske var Östtyskland 1984 ett land där det var långt mellan skratten. Den bild vi fick av system och människors attityd till varandra var otäck. En ansökan om att få utresetillstånd resulterade i att filmens Barbara blev förflyttad till en litet landsbygdssjukhus, där hon var illa sedd av många och övervakad av Stasi. Ingen munter film precis, men bra..

4+ av 5

Hetta av Ian McEwan

Michael Beards Nobelpris är 20 år gammalt när boken börjar. Hans femte äktenskap håller på att krascha och han lever ett liv som är självförvållat kaotiskt. Ständigt otrogen och därtill svartsjuk är hans person inte någon som väcker sympati. Även yrkeslivet är i gungning och han lever mycket på gamla meriter men ett nytt engagemang i den globala uppvärmningen ska få det att vända för honom, hoppas han. Boken avslutas 2009 med FN:s Klimatmöte i Köpenhamn, ett möte som inte införlivade de förväntningar som fanns och för Michael Beard blev det ett slut som kan liknas vid katastrof. En bok som inte är så tung som det låter utan är skriven med glimten i pennan och absolut någon jag kan rekommendera.

4+ av 5

I sista minuten på Stadsteatern

Meta Velander, Meg Westergren och Yvonne Lombard, vilken trio! Damer i 80-års åldern som genomför en uppgift som denna, att agera så fulländat på scen i flera timmar, minnas alla repliker...ja.. det är sådant som imponerar, klart, slut! Om pjäsens innehåll hade jag inte lika positiva tankar. Visst, många tyckte att den var jättekul, för det skrattades hejdlöst nästan hela tiden. De tre damerna är vänner sedan ungdomen, med allt vad det innebär av gemensamma minnen. De spelar bridge med varandra varje måndag, men nu har den fjärde spelaren dött och när den personen ska ersättas av pensionären Per, spelad av Lars Lind blir det turbulens bland damerna. Han blir inte den nye mannen i Solveigs liv, vilket hon hoppats på, utan väljer istället pjäsens Staffan och då är det meningen att vi ska skratta åt en del, i mitt tycke, lite dumma bögskämt. Men visst, mycket i pjäsen speglar den förändring i livet som automatiskt kommer i den fjärde åldern, då framtiden inte ter sig så oändlig som tidigare.

3+ av 5

Misantropen på Västanå Teatern

En pjäs som skrevs för nästan 350 år sedan, kan den vara något att visa för dagens teaterbesökare? Självklart om den är skriven av Molière och framförs så suveränt som i Berättarladan i Sunne! Jag och sällskapet med mig njöt varje sekund och när föreställningen nått sitt slut stod hela publiken upp och applåder och bravorop fyllde ladan.
En uppsättning av en pjäs i Berättarladan innehåller en del återkommande inslag. Musiken är alltid rytmisk i folkmusikstil och så medryckande att det är svårt att sitta still i bänken när ensemblen dansar på scenen. Jacob Hultcrantz Hansson och Julia Högberg som Alceste respektive Célimène gjorde med resten av skådespelarna ett fantastiskt jobb. Ja, mitt sjunde besök i Sunne lär efter denna fulländade upplevelse följas av en åttonde nästa år.

5+ av 5

Recension i DN: http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/misantropen-pa-vastana-teater-sunne

Moonrise Kingdom

Oh, vad jag tyckte om denna film. Utspelar sig under 1960-talet i New England. Två udda unga beslutar sig efter ett års brevkontakt att rymma en tid tillsammans. Han ger sig bort från ett scoutläger i närheten av hennes hem och hon möter honom på en äng finklädd, med en väska böcker och sin katt i en fin korg.
Alla "överdrifter" fokuserade på hur vi är mot varandra och ingenting är direkt hämtat från en ordinär verklighet. De två lite udda ungdomarna, var kanske de som hade de klokaste tankarna, istället för de vuxna, som tyckte sig göra de bästa besluten. En annan, lite kuslig, tankeställare får man när man ser hur lätt en grupp ställer sig bakom en ledare, bra eller dålig och snabbt byter åsikt.

Jag njöt av att se en underbar film hela tiden.

5+ av 5


DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/moonrise-kingdom

Cockpit

En komedi med Jonas Karlsson i huvudrollen. Efter att ha blivit av med jobbet som pilot och därefter sin odrägliga hustru, (ingen förlust) bostaden och därmed möjligheten att träffa sin son, har han en livssituation som gör att han måste ta vilken möjlighet som helst för att komma ur den. Möjligheten att förändra situationen kräver att han blir den kvinnliga pilot som ett flygbolag bestämt sig för att anställa.  Han tvingas bo tillsammans med sin syster, som större delen av filmen är arg, puh.. Vi får också möta deras knäppa morsa och ja.. en hel del andra personer som får en att skratta.

Fokus och tema i filmen är vår genusfokusering, men, jag tycker nog att där blir samhället bättre och bättre trots allt, men vi kan behöva små påminnelser, som  i denna lättsamma form.

4+ av 5


DN:s recension http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/cockpit1

Känslan av ett slut av Julian Barnes

En bok man sträckläser. En bok som tidsmässigt spänner från ungdom till pension. En bok som innehåller så mycket, klokskap och härliga stycken att man läser om vissa delar för att försöka ta med sig formuleringar. Ja, dessa tre meningar sammanfattar boken i stort. Jag kan tillägga att det byggs upp en  spänning som gör att man snabbt vill komma till slutet och få en förklaring när lite av boken återstår. Julian Barnes är född 1946 och hans reflektioner över åldrandet är perfekta tycker jag. Ett exempel från boken om hur det är att glömma saker: "Man kan sitta där och försöka tvinga minnet att ge ifrån sig namnet på den där bekantingen, blomman, järnvägsstationen, astronauten .. Eller också accepterar man försämringen och vidtar praktiska åtgärder med uppslagsböcker och internet. Om man nu inte bara släpper det - man glömmer det där med att komma ihåg - och sedan finner att ordet eller namnet som minnet har tappat bort virvlar upp till ytan en timme eller kanske ett dygn senare,"
...eller hur? tillägger jag. Visst är det så? Läs boken. Den fick Bookerpriset 2011 förresten.

5+ av 5


Adlibris; http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9137137204

Take this waltz

"Michelle Williams är suverän på att fånga kluven kärlek i Sarah Polleys hipsterdrama från Toronto" står det i Kerstin Gezelius recension av filmen Take this waltz i DN. Jag brukar roa mig med att läsa flera recensioner av sådant jag själv ska skriva ned en uppfattning om, ja med andra ord recensera. Denna inledning fick mig till att googla om vad hipster är för något för det har jag tydligen missat. Nåväl här kommer wikipedia om detta http://sv.wikipedia.org/wiki/Hipster_(1990-talet) En fördel var att huvudpersonen inte vinglade omkring i platåhögklackat (något jag tycker är fult) utan rörde sig på marknivå med hela foten. Filmen är också märkt med rosa penna av SF och det betyder, enligt dem, att det är  ett "sätt att samla filmer som vi själva gillar och vill rekommendera till alla filmälskare". Resten av deras utbud är det kanske lite si och så med alltså. Nåväl, efter denna inledning vad tycker en sån som jag om filmen? Den var lite mer än OK. Som redan skrivet är så fångar Michelle Williams huvudpersonens rädsla att våga på ett suveränt sätt. Äktenskapet hon lever i verkar sett från biosalongen som ett tryggt och roligt kamratskap och plötsligt infinner sig herr snygg  och han bor tom i huset brevid och ja, ni kan gissa fortsättningen... Slutscenen diskuterade vi på väg ut från salongen. Ja, helt på det klara med vad som hände var vi inte. På minussidan stod allt för detaljerade sexscener. Helt onödigt och jobbigt för både salong och för skådespelarna.  Herr snygg livnärde sig bl a genom att dra en riksha.  Undras om detta är vanligt förkommande i Toronto eller om han utgjorde ett undantag? Ja, sådana funderingar kan jag ibland ta med mig från en film.


3+ av 5


Recension DN: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/take-this-waltz

Den obekväma zonen av Jonathan Franzen

Jag har läst Frihet och Tillrättalägganden av författaren och när jag såg att denna bok handlar om hans barndom och uppväxt så måste jag naturligtvis läsa den. Jag läste även en del recensioner om boken innan jag fick den från Adlibris och de var skiftande. Någon uppfattade honom som en besserwisser och fri från all humor...hmm...tänk ändå vad en åsikt är subjektiv. Jag kan inte finna ett spår av besserwissermentalitet hos honom och även hans humor uppskattar jag. Bäst tycker jag om hans minnen av sin barndom där han blandar det mycket avancerade bus han och hans kompisar gjorde i skolan på nätterna med skuldkänslor av att han inte tyckte om gosedjuret Herr Nalle med sin stickiga päls. Hans föräldrar är förebilder till paret Enid och Al i hans prisbelönta bok Tillrättalägganden och hans förhållanden till dem präglas mest av rädsla i barndomen och ointresse i vuxen ålder.  Han berättar ganska detaljerat om vilka serier han gillade och lite senare hur han plöjer igenom Kafkas Processen under sin utbildning. Även hans stora intresse för fågelskådning och hur han letar efter ovanliga arter för att kunna "göra ett kryss" får vi ta del av. Det han helt utlämnar är hans författarskap, men det kanske kommer en uppföljare till denna bok, vem vet?

3+ av 5


http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173370282

Martin Luther King av Lennart Pehrson

Historiska Media är ett förlag som ger ut kortbiografier över kända historiska personer och händelser. Boken om Martin Luther King rekommenderades i SvT:s morgonprogram, så det var ett lätt beslut att låna den på bibblan. 6 dagar efter Kings berömda tal 28 augusti 1963 vid Lincoln Memorial 

http://www.liveleak.com/view?i=8866ab940d  kom jag till Washington DC för att tillbringa ett år där i början av en brytningstid, förstår jag nu. Boken är intressant att läsa inte bara för att fylla på med fakta om den unge Kings liv och hans svåra, beundransvärda kamp. Endast 39 år gammal blev han skjuten. Hans engagemang och fantastiska retoriska förmåga skapade framtidstro.

3+ av 5

Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186297988

Även tystnaden har ett slut

Ingrid Betancourt har upplevt det fasansfulla att bli tagen som gisslan. Hon var politiker i Colombia och i samband med sitt kampanjarbete inför valet 2002 blev hon fängslad och bortförd av FARC-gerillan och det skulle dröja 6 år innan hon kunde återförenas med sin familj igen. Flera rymningsförsök resulterade i strängare sätt att hålla henne fängslad på. Det är svårt att komma med andra synpunkter på en berättelse av detta slag än att det som skildras är hemskt och att kampen att få politisk makt så ofta är fruktansvärd.  Boken skildrar även "ljusa stunder" i fångenskapen, som när hon får baka tårta tillsammans med fångvaktarna för att det är hennes dotters 17 årsdag och hur den kvällen avslutas med dans och en slags gemenskap.  Boken inleds med skildringen av ett misslyckat rymningförsök som skulle följas av flera sådana. Samvaron med andra gisslanstagna är inte lätt och skildringen av hennes liv under dessa 6 år väldigt omfattande och detaljrik.

3+ av 5

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113041142
DN:s recension http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/ingrid-betancourt-aven-tystnaden-har-ett-slut

Min kamp 4 av Karl Ove Knausgård

Jag skrev, när jag läst den tredje delen av Min Kamp, att jag trodde det skulle bli den del jag tyckte mest om. Några delar kvarstår, men den 4:e når inte lika stora höjder tycker jag. Det beror säkert på att den perioden i Knausgårds liv inte känns lika gripande för mig. Det är kanske lite orättvist att känna så för den kamp han genomgår som 18-årig lärare i norra Norge är verkligen inte lätt och avundsvärd. Kanske avundsvärd i så motto att bli anställd som klassföreståndare direkt efter gymnasiet och  möjlighet att påbörja drömmen om att bli författare måste anses lyckosam, men osäkerheten och tvivlen på sig själv i alla livets roller är svåra för honom. Så är det kanske i viss mån för alla i tonåren, men avståndet till min egen tonårstid, har lagt mycket av detta i glömska. Jakten på tjejer och det kopiösa supandet resulterade lyckligtvis inte i några större tragedier och när han efter året som lärare lämnar byn för att påbörja skrivarkurs i Bergen kan man som läsare dra en lättnadens suck och nu väntar jag bara på att del 5 ska bli översatt till svenska.

4+ av 5




Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=911303670X

Ett drömspel på Stockholms Stadsteater

2/3 av pjäsen är Strindbergs text. Regissören Mattias Andersson har lagt till egen text och under spelets gång läser skådespelarna även intervjuer som gjorts nu om ensamhet, sjukdomar, omständigheter som speglar, att det är synd om människorna. Det är den frågan som guden Indras dotter har när hon kommer till jorden - är det synd om människorna? Pjäsen var tre timmar lång och när den fängslade mig mest var när Strindbergs text lästes. Det övriga materialet förstörde inte något, men det var Strindberg "som ägde", för att använda ett väldigt nutida uttryck. Alla skådespelarna var övertygande i sina roller, härligt att se Gunilla Röör och Ann Petrén, men även få stifta nya bekantskaper (för mig) som Marall Nasiri och Michael Jonsson.
Summan av det jag försöker förmedla är: Se denna pjäs och jag ser gärna ytterligare en uppsättning med enbart Strindbergs text..
Ett exempel på det:
Indras dotter frågar Advokaten efter att ha set Kolbärarnas umbärande och hårda liv och deras förtvivlan i att se det hopplösa i sina strävanden..
- "Har ingen kommit på den tanken att det av heliga grunder skall vara som det är?
-  "Jo, de som ha det bra, tänka alltid så!


...som sagt, Strindbergs text äger!


3+ av 5


Recension i SvD: http://www.svd.se/kultur/scen/pessimistiskt-men-anda-lekfullt-dromspel_6979711.svd
DN: http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/ett-dromspel-pa-stockholms-stadsteater-klarascenen

Gustavs grabb av Leif GW Persson

Jag tycker alltid när Leif GW Persson kommer på tal att alla har en åsikt om honom. Dryg, skärpt, kul, mysig, stöddig, men som sagt en åsikt kommer alltid fram. Jag har väl inte tillhört hans läsarskara och inte har jag följt TV-programmen han medverkat i heller... men ... nog har jag en åsikt, fast den håller jag inne med. Att jag läste Gustavs grabb berodde på att den valdes till vår bok i bokcirkeln jag är med i och vad jag gillade den! Att läsa om hans barndom, hans s k klassresa, motgångar och framgångar var lätt och intressant. Att även få lite s k inside-information i Geijer-affären gjorde mig däremot riktigt besviken på några personer. Det som var ett genomgående varmt tema i boken, var Leif GW:s stora beundran och kärlek till sin pappa. Den kärleken nådde fram till mig som läsare mycket starkt och tilltalet Gustavs grabb betyder säkert mer än professor Persson, för Leif GW, tror jag.

5+ av 5


Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100132152

Hotell Marigold

En feelgood film som handlar om en grupp pensionärer. Det måste väl vara en härlig film, som riktar sig till en tänkt grupp där jag ingår, eller..? Om genre feelgood ska få en att må bra så blev resultatet inte det utan jag blev nog mest lätt uttråkad och tyckte att dryga 2 timmar var åtminstone 1 timme för länge. Varför? Jo, de karaktärer vi fick träffa var ytliga tyckte jag. Antingen snälla, elaka, uttråkade, spattiga, tacksamma, men aldrig en trovärdig blandning av detta. Så, såg jag filmen och blev, som sagt, lite smått uttråkad.

2+ av 5


DN:s recension: http://www.dn.se/pa-stan/film/hotell-marigold
SvD:s recension: http://www.svd.se/kultur/film/smakfull-brittisk-indisk-anrattning_6944913.svd

Avalon

Märklig film. Vad tyckte jag? Johannes Brost gestaltade, på ett mycket trovärdigt sätt, en person som genom en olyckshändelse med dödlig utgång och felaktiga beslut, hamnar i en situation som är omöjlig att reda ut. Det är slut helt enkelt. Detta gjorde han på ett fenomenalt sätt. En gammal festfixare, hans jobbiga syster, ännu jobbigare kompis, jobbig miljö, jobbig musik.. det var filmen. En jobbig men inte särskilt spännande film, bara en tragisk, mycket tragisk sådan. Man kan inte låta bli att bli förbannad på personerna som på ett känslokallt sätt fimpar livet för en person med framtidstro och fina ambitioner och utan ånger och samvete fortsätter sina billiga, tragiska liv.

För att använda ordet märkligt en gång till så tycker jag slutet var ännu märkligare. Skulle det anspela på sagans ö Avalon och det var dit de flydde - för annars - i en liten båt med utombordare i några knop...?

2+ av 5


SvD:s recension: http://www.svd.se/kultur/film/veckans-filmer_6875711.svd

Carnage

Jag fick slå upp titeln i lexikon. Carnage betyder blodbad. Ruskig titel, men blod såg vi inget av, däremot spyor, skrik, urladdningar och då menar jag urladdningar. Två föräldrapar möts för att tala om bråket deras söner varit i och som resulterat i utslagna tänder och svullna läppar. Efter någon timme är det  ett möte som fullständigt spårat ur och alla visar sidor, säger saker, gör saker som de aldrig trodde om sig själva.

Filmen slutar i Brooklyn park, där två killar står tillsammans och kikar på något spel i den enes mobil i godan ro. - Vänta, visst var det de två killarnas föräldrar som i samma stund visade sina vuxna sidor några kvarter därifrån??

4+ av 5


DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/carnage

Frihet av Jonathan Franzen

Det känns lite konstigt att jag inte får veta mer om familjen Berglunds fortsatta liv. När jag kom till sista sidan så förstod jag att nu skiljs vi åt - mycket trist tycker jag. Det är just den ingående skildringen av de olika familjemedlemmarnas och även deras vänners liv som jag uppskattar mest i boken. Boken beskrivs "som en av de mest storslagna skildringarna av dagens Amerika" och visst, sure, den skildrar dagens Amerika, men det jag tycker mest om är just personskildringarna. Att läsa om drömmar som aldrig tar sig uttryck i just mer än drömmar, medan personen intar en roll som bättre och enklare passar in i omgivningens förväntningar är så förträffligt skrivet tycker jag. - Frihet, kanske är det någon annan som gör den möjlig? - Hoppas det inte dröjer allt för många år innan Jonathan Franzen skriver ytterligare en bok. Jag tillhör hans beundrarskara.

5+ av 5


http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173373214

Olof Palme på Stadsteatern

Det här var en pjäs som lockade till att smita i pausen mellan akterna. Ok, andra akten var något bättre, men det var, enligt min mening, en tråkig pjäs med en handling jag aldrig greppade. Philip Zandén var otroligt lik Palme i gester och tal, men räckte det? Meta Velander kändes äkta, när hon gestaltade en till åren kommen s.k äkta sosse, men räckte det? Näää, frågar ni mig så räckte inget av detta för att jag ska tycka att pjäsen var bra. Den Palme vi såg gestaltas kändes ganska ointressant och även ganska osann och definitivt var pjäsen inte alls någonting som jag skulle köpt biljett till om jag visste vad som väntade mig.

2+ av 5


SvD:s recension: http://www.svd.se/kultur/scen/palmebild-utan-skarpa_6804355.svd

Pojken med cykeln

En känslomässigt stark film. Hur kan den vara annat med en handling om en pojke dumpad på ett barnhem av sin far som beslutat sig att fortsätta sitt liv utan honom? Pojkens frustration och oförmåga att acceptera detta skildras mycket bra och trovärdigt. Som en räddande ängel i eländet kommer en ensamstående hårfrisörska som på ett beundransvärt sätt axlar den svåra rollen att ge pojken stabilitet i hans kaotiska tillvaro. Finns hon i verkligheten? Jag vet inte, men man kan hoppas, för utan henne i handlingen hade slutet av filmen blivit ett annat.

3+ av 5

SvD recension: http://www.svd.se/kultur/film/envis-jakt-pa-en-pappa_6765461.svd

Järnladyn

Det är lite märkligt, men efter att ha sett vissa filmer blir man sugen på att källforska. Så kändes det när jag gick ut efter att ha sett Järnladyn. Jag måste helt enkelt kolla upp henne rent faktamässigt. Meryl Streep är otroligt bra i rollen, men det visste jag redan innan jag såg den, men att filmen för övrigt var så fängslande kom som extra bonus. Att från en ganska enkel uppväxt bli den person hon var i engelsk politik är enastående och det tycker jag oavsett vad jag tycker om hennes politik. Hennes pappa hade all anledning att känna sig stolt för hennes framåtanda och tron på den politik hon förde hade hon med sig från honom. Detta säger jag utifrån att ha sett filmen...såå lite källforskning och jag blir nöjd.

4+ av 5


SvD Recension: http://www.svd.se/kultur/film/bio/film-jarnladyn_6679694.svd

En gång i Phuket

Det var ganska tyst i stora salongen på Fontänen. Inga skrattsalvor, men jag tror de flesta av oss satt med ett leende på läpparna under hela filmen. Väldigt träffsäker ibland,  väldigt fint filmad, både i Stockholm och Thailand och ...jaa, bitvis riktigt rolig. Jag gillade Sommaren med Göran där Peter Magnusson fick mig att skratta högt och i denna film fick mig att le. Han är kul, med andra ord och det är en film man går ut ifrån och säger,  visst var den rolig?


3+ av 5

Descendents

Klart att jag måste se denna film. För det första massor med plus, getingar, stjärnor...you name it, Oscarsnominerad och med George Clooney i huvudrollen,  ja alltså ingen tvekan. Blev jag nöjd? Absolut!  En orsak till det, som kanske är lite udda, är att det nästan kändes som jag åkte till Hawaii (som jag förresten trodde låg på östsidan av USA vilket är ett resultat av endast B i geografi) Den var med andra ord väldigt fint filmad och känslan av att vara på Hawaii var stark, bl a av musiken som spelades i bakgrunden då och då. En tragisk handling med en fru som råkat ut för en hemsk olycka med dödlig utgång och som innan den inträffade varit otrogen, något som äldsta dottern visste. OK, nog om handlingen, se den och bli underhållen i några timmar. Slutet är perfekt.

5+ av 5


http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/the-descendants1

Tinker, tailor, soldier, spy (richman, poorman, beggarman, thief)

Titeln på filmen är tydligen en del av en räkneramsa på engelska (kanske onödigt vetande).. men iallafall. Filmen tillhör kategorin (min kategori) av filmer som jag gärna ser en gång till och det av flera anledningar. Först och främst för att det tog en stund att få alla personer på plats och växlingen mellan då och nu kräver sin åskådare för att det inte ska bli rörigt. Nåväl - jag fixade det till slut och gick ut som en mycket nöjd åskådare. Stämningen i filmen är härlig på ett kusligt sätt. Ingen actionrulle precis och på något sätt kände jag mig stolt över Tomas Alfredsons insats i den tuffa filmbranschen. Fenomenalt bra.  - John Le Carré, som skrev romanen Mullvaden som filmen grundar sig på var anställd i brittiska underrättelsetjänsten och det gör ju filmen extra "trovärdig" tycker jag.

utan tvekan får filmen
5+ av 5


DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/tinker-tailor-soldier-spy

Martha, Marcy May Marlene

En film jag aldrig lärde mig namnet på, så när någon frågade vad jag skulle se på bio blev svaret något annat än den korrekta titeln. Det är väl det enda lite komiska man kan säga om filmen, för den var tung. En ung kvinna som av någon anledning - som inte riktigt kom fram - hamnade i en sekt, ett jordbrukskollektiv där man delade allt. Kläder likväl som sängkompisar och sektens karismatiske ledare "uppfostrade" de nyanlända med järnhand. Efter rymning från kollektivet hamnade Martha... hos sin syster och hennes man i deras stora hus i stor kontrast från det hon rymde ifrån. Hon mådde mycket dåligt när hon kom och det gick inte över utan snarare förstärktes. Hur filmen slutade var vi inte säkra på när vi lämnade salongen, var hoten sanna eller fanns de i hennes fantasi..?

4+ av 5


DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/martha-marcy-may-marlene

Äktenskapet på Stadsteatern

Bengt Ohlsson har översatt William Nicholssons pjäs Retreat from Moscow, med  Lennart Hjulström, Gunilla Nyroos och Richard Forsgren i rollerna. En pjäs om ett krisande 30-årigt äktenskap där den vuxne sonen blir medlare och budbärare mellan föräldrarna efter det att mannen i familjen väljer att gå - nyförälskad och fast besluten att börja på nytt. Han vill även bli den man, han enligt honom själv, förnekats att bli. Kanske är det just så - i förälskelsens början ville han vara den person, hans fästmö såg och ville ha och försökte, försökte men lyckades aldrig. Gunilla Nyroos var verkligen jobbig och tjatig och ville ha, ha, ha. Ja, jag tyckte synd om mannen i familjen och tyckte väl även att det var hög tid att de båda blev fria från varandra. Happy ending, så att säga om ni frågar mig..

3+ av 5


SvD:s recension: http://www.svd.se/kultur/scen/komik-gor-angest-uthardlig_6770093.svd

Niceville

Filmen baserar sig på en bok av Kathryn Stockett från 1960-talets södern i USA. Unga mammor i välbeställda äktenskap fördriver sin tid med bridge, välgörenhetsbaler, tennisspel. Barnen tas om hand av den svarta hemhjälpen i familjen precis på samma sätt som de själva blivit omhändertagna. En ung kvinna som återvänder hem till södern efter universitetsstudier i norr börjar se på tillvaron på ett annat sätt än sina barndomsvänner. Hon vill inte heller följa den ängsliga moderns önskan om att först om främst bli gift utan vill mycket hellre skriva en bok och då med utgångspunkt från de svarta kvinnornas situation i hemmen. En både farlig och svår arbetsmetod slutar ändå med en framgångsrik bok och man tycker sig förstå att även nere i det mörkaste södern kommer det att ske en förändring för de svarta. Filmen hade så mycket av både feelgood, sorg, humor och fantastiska människor att man förstår att boken var en bestseller. I mitt tycke något överdriven i alla karaktärer, men vad gör det ibland tycker jag. Själv var jag i USA under denna period och arbetade i en affärskedja som var den första att anställa svara försäljare. - Stort då, men inte så stort att man som vit flicka fick sitta vid samma bord i cafeterian på lunchrasten som sin svarta manliga kollega, utan att bli inkallad till chefen som förklarade att så många klagomål kommit in och att det inte gick för sig. - Visst går det framåt för mänskligheten!

3+ av 5

DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/niceville

Min kamp 3 av Karl Ove Knausgård

Jag tror att det här är och kommer att bli den del av Min kamps delar som jag tycker bäst om. Den skildrar barndomen fram till gymansieåldern och tankarna, känslorna hos den uppväxande pojken är så otroligt fängslande och gripande att boken har en i sitt järngrepp hela tiden. Det som griper mig mest är insikten jag får i den utsatthet ett barn har under hela sin uppväxt och den rädsla som kan finnas i en helt utåtsett vanlig familj. Jag tycker att Knausgård skildrar detta fenomenalt bra. Hur lätt är det inte att som vuxen, förälder, släkting tycka sig känna och veta vad ett barn tycker utifrån vad det säger när tankarna och känslorna hos barnet är andra än de sagda. - Jag vet inte om jag tillhör en okritisk beundrarskara runt Knausgård, men jag tvekar inte att ge boken..

5+ av 5

Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186969579

The Stig-Helmer story

Bland årets julfilmer intog The Stig-Helmer story snabbt första plats. Egentligen inte konstigt, för där inväntar man nog inte recensioner eller ens förväntar sig en toppenfilm i bästa seriösa stil - utan det är helt enkelt en film som man måste se. Åtminstone var det så för mig. Ja, vad tyckte jag då? En helt OK film, men med ett tempo som i bästa Stig-Helmer stil kanske var en aaaning för långsamt. Det var roligt för en 40-talist att le igenkänningens leende när man i filmen återvände till Nalen, talade om telefonkioskar, sydda pressveck osv. Jag hade trivsamt i biosalongen, men som sagt - lite för långsamt..


2 1/2+ av 5

DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/the-stig-helmer-story

Två herrars tjänare

En 1700-tals pjäs av Carlo Goldoni, en författare med en produktion av 250 pjäser, en utvecklare av commedia dell'arte. Den här pjäsen krävde verkligen mycket av sina skådespelare, kunna ramla utan att slå sig, snubbla, falla och hålla ett högt tempo. Huvudrollen Truffaldino spelas av Morgan Alling - vilken prestation! Förutom förmågan att vara akrobat blandar han här  konsten att munhuggas med publiken, vara rolig utanför rollens givna repliker, ja han är helt enkelt superperfekt för rollen. Jag skrattade mycket och pjäsens upplösning hade egentligen ingen större betydelse och handlingen som sådan var inte vare sig spännande eller fängslande utan det var 2,5 timmars skådespeleri på högsta nivå.

5+ av 5

DN:s recension:  http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/tva-herrars-tjanare-pa-dramaten-stora-scenen-stockholm

SvD:s recension: http://www.svd.se/kultur/scen/fallandets-mastare_6441200.svd