Någon annanstans i Sverige

En film som är fullproppad med många av våra främsta skådespelare är naturligtvis något som lockar mig som publik. Handlingen är från en liten ort där tristess och leda tycks dominera, åtminstone får man den känslan när man möter de som bor där. I början av filmen möter vi en gammal man i polisförhör, vad har hänt, har han gjort något? Det dröjer en bit in i filmen innan relationer och problem får en förklaring och vi får klart för oss att inte många i den lilla byn lever ett liv de är nöjda med. I slutet av filmen ljusnar det för några åtminstone och de är  på väg till någon annanstans i Sverige.
Rollistan var som sagt imponerande med namn som Björn Gustafsson, Peter Andersson, Meg Westergren, Helena Bergström, för att nämna några. Klart sevärd om ni frågar mig.

3+ av 5

DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/nagon-annanstans-i-sverige

Tillrättalägganden av Jonathan Franzen

Jag blev intresserad av den här boken efter det att jag läst om romanen Frihet, som utkom i svensk översättning i år. Den hade väckt stor uppmärksamhet i USA och det hade även författarens roman Tillrättaläggnden (The corrections) när den kom ut 2001. Nu visade det sig att den  också stod oläst i min bokhylla. Säkert en bokklubbsbok som jag fått för några år sedan, men tills nu inte läst. Nåväl, efter denna långa inledning kan jag redan nu säga att boken får full +pott från mig. En av de bästa böcker jag läst på länge. Jag kan tänka mig att jag börjat läsa den tidigare men lagt den åt sidan. Inledningen är, tycker jag, ganska trög och man undrar hur dessa två gamlingars liv i sitt hus i  mellanvästern i USA ska bli så intressant att man orkar igenom bokens drygt 500 sidor. Ja, denna gång gav jag inte upp utan fortsatte och fick mer än lön för mödan. Jonathan Franzen skildrar familjen Lambert, Alfred och Enid och deras tre vuxna barns liv från barndomen. Mammans önskan är att alla ska samlas för att fira jul tillsammans innan pappan, märkt av demens och parkinson, blir för sjuk, är bokens röda tråd och därifrån skildrar han varje familjemedlem ingånde och såå bra att man kan inte mer än glädja sig åt att han ägnar sig åt romanskrivande.

5+ av 5

DN skriver om en kommande TV-serie:
 http://www.dn.se/kultur-noje/mcgregor-spelar-i-corrections

Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173373222

En dag av David Nicholls

Jag har läst boken och sett filmen En dag. Vi läste den i vår bokcirkel och beslöt att även se filmatiseringen av den som grädde på moset. Vi får följa Emma och Dexter under 20 år. Det börjar med att de tillbringar en natt tillsammans efter deras universitetsexamen 1988. De har sedan under 20 år en relation som vacklar mellan nära till att bli kyligt avståndstagande, till att åter bli nära och kärleksfull.
Låter så där lagom intressant, men historien har en i sitt järngrepp och den berör. Stundtals är boken mycket sorglig, men även riktigt rolig. Jag tyckte om den och i filmens gestaltning kände jag väl igen personer och handling och det tycker jag är ett plus när bok blir film. Jaa, vad ska jag ge den för poäng?


3+ av 5

Dödsdansen på Stockholms stadsteater

Den här pjäsen av Strindberg såg jag första gången 1993 med Jan Malmsjö och Marie Göranzon i huvudrollerna. Även då var Allan Svensson med, men då i rollen som släktingen Kurt. I årets uppsättning är han den äkta mannen som tillsammans med sin hustru (Pia Johansson) kämpar med hälsan och lider i ett äktenskap som för länge sedan, om någonsin, var lyckligt. Vems är felet att äktenskapet blev så misslyckat? Vems är felet att alla tar avstånd från dem? Kusinen Kurt (Niklas Hjulström) som kommer på besök, egentligen på väg till grannens fest, blir mer än indragen i parets förfall och makens hjärtproblem. Tid och rum från uppsättningen 1993 är förflyttad till nutid men pjäsen är tidlös och ställer frågor som, vad använder vi våra liv till? Ser vi oss själva någonsin i ett utifrånperspektiv? Varför tillåter vi oss att vara så destruktiva?
Hur blir resten av dessa personers liv tillsammans i dödsdansen mot livets slut? Många frågor, inga svar.

Jag tyckte om denna uppsättning, mest den sista akten, men naturligtvis öppningsscenen då Ulf Lundells sång och röst om Jag trivs bäst i öppna landskap fyllde salongen.

3+ av 5

DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/dodsdansen-pa-stadsteatern 

En enkel till Antibes

Egentligen finns redan en recension skriven på filmen som till fullo överensstämmer med min uppfattning , nämligen den av Johan Croneman i DN.
http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/en-enkel-till-antibes
Jag hoppas att Sven-Bertil Taube får Guldbaggen för denna rolltolkning. Han är fenomenal. Bästa biroll kan gärna ges till Dan Ekborg. Hans gestaltning av den skuldtyngda sonen, som genom sitt resonemang med systern om att i hemlighet sälja pappans hus, är som klippt ur verkligheten. Han har, trots allt, "pappans bästa i åtanke" när han resonerar och det låter han oss veta.
Precis som Johan Croneman, tycker jag att, hemhjälpen Maria, är mindre verklighetsanpassad. En sådan personlighetsstörning, som märks så lite i det vardagliga umgänget, finnns den? Filmen lockade, trots det ganska mörka temat, till många skratt, så jag ger den...

3+ av 5

Gregorius på Klara scenen

Det är något speciellt att gå på generalrepetitioner tycker jag. Helt opåverkad av recensioner får man tillfälle att bilda sin egna uppfattning först.
Nej, inte ännu en besparing på dekor, tänkte jag helt snabbt när jag såg scenen. Endast några stolar var utplacerade och för övrigt - ingenting. Tomheten på rekvisita blev inte något problem för pjäsens framförande. Bengt Ohlssons roman Gregorius hade dramatiserats för scen av Erik Uddenberg och det är jag tacksam för. Jag tyckte mycket om boken och att se Johan Rabaeus gestalta Gregorius gjorde att alla mina förväntningar på en teaterförställning i toppklass införlivades. Den absoluta sanningen finns sällan och den i Doktor Glas hemska pastor Gregorius, får vi här möta och höra hans bild av verkligheten.

5+ av 5

Dn skriver om den här: http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/gregorius-pa-stockholms-stadsteater

SvD:s recension: http://www.svd.se/kultur/scen/johan-rabaeus-trollbinder_6594454.svd

Leka med elden på Stadsteatern

Nä, inte en pjäs jag kommer att föreslå för någon annan att se. Anledningen är, först och främst, att jag inte lyckas engagera mig i handlingen och problemen jag får mig serverat.
1. Ett uttråkat par söker spänning i form av lite otillåten passion i sina liv. 
2. En vän till mannen är på besök och har tydligen varma känslor för hustrun i huset och det utnyttjar hon för att få den där spänningen hon behöver och för att få mannen i huset att bli svartsjuk.
3. Två välbeställda föräldrar som bor i huset intill, lägger sig i sonens liv och fadern flörtar även med en släkting på besök.

Jaha, däremellan urladdningar och skrik på scenen med så hög och gäll röst att jag har lust att resa mig och be dem lugna ner sig för bövelen.

Strindberg lär ha upplevt något liknande - kompis med fru, heta känslor, snabb sorti..

Kanske var det den aktuella dagsformen som får mig att låta så negativ, men nää, hur den här familjen har det med kärleken och livet i stort struntar jag i - faktiskt.

Inget betyg

DN:s recension http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/leka-med-elden-pa-stadsteatern

Ska det va så här? Maria Möller på Intiman

Ja, Ska det va så här? heter Maria Möller show på Intiman. Vad är det vi bjuds på som åskådare? Det är en enorm trängsel på scen av idel kända artister, som turas om att sjunga för oss via Maria. Hon kallar sig röstmissbrukare och går i terapi hos sig själv eftersom det inte finns någon terapeut att tillgå. Ja, hon är verkligen fenomenal i sitt sätt att imitera och skulle t ex Patti Smith få problem med rösten när hon skall sjunga Because the night, så kan hon, utan att bli upptäckt mima medan Maria Möller sjunger i bakgrunden. Precis så träffsäker är hon när det gäller att imitera. Raden av artister som Maria "kan" är lång.

Räcker det för en show på flera timmar? Nej, men hennes "egna låtar", hennes roliga berättelser, bl a från sin uppväxt i en liten by i Väserbotten, gör att tillsammans är man ganska omtumlad när man lämnar Intiman och säger om och om igen. Vaad duuktig hon ääär. - Ja, denna mezzosopran, skådis, sufflös och tyngdlyfterska (90 kg på scen) kommer säkert att göra ännu en show, som jag köper biljett till, men det tar säkert lååång tid att förbereda den.

5+ av 5

Huset vid Flon på Stadsteatern

Flera av de kritiker som sett pjäsen och recenserat den är inte nöjda. Jag har svårt att förstå varför. Efter att ha läst Kjell Johanssons böcker om familjen i "Kransen" så förväntade jag mig ungefär detta när den skulle bli pjäs. Blandningen av då och nu, syskonens olika sett att se på sin barndom, pappan, mamman, den gapige morfarn och släkten på Skogstorp, allt gestaltades så jag kände igen berättelsen. Tydligen ska man inte göra det, åtminstone förväntade sig flertalet recensenter mer av framställningen. Jag däremot var mycket nöjd. Musiken irriterade en del av kritikerkåren, medan jag däremot tyckte att den lockade fram en stämning som stämde bra med handlingen. Göran Ragnerstam som den försupne pappan var fenomenalt bra och Anja Lundqvist, som dottern Eva gjorde ett fantastiskt bra jobb.

Jag var med andra ord en mycket nöjd teaterbesökare.

4+ av 5

Elda! Elda! Elda!

Martina Montelius har tagit över Teater Brunnsgatan fyra av mamma Kristina. Jag var där i söndags och såg Elda! Elda! Elda! skriven av Martina och framförd av Basia Frydman och Christopher Wollter.
Det var en dryg timme med sprudlande texter, sång och pianospel (av en ej närvarande maestro). En schlager som kom upp i mitt huvud var "Mamma är lik sin mamma". Varför? Jo, för om jag inte vetat att det var Martina Montelius som var författare hade jag direkt trott att det var ännu ett bra alster av Kristina Lugn. Sedan var Christopher Wollter så snygg som en person ur släkten Wollter bara kan bli. Men det är väl inte något som man recenserar?

När Martina Montelius ska beskriva känslan av ett tråkigt liv använder hon sig av orden .."som en vikarierande biblioteksassistent". Vad tycker man om den liknelsen efter ett helt liv i biblioteksvärlden?
Inte såå kul.

3+ av 5

Jane Eyre

Jag tycker om att se filmer i den miljö som Jane Eyre utspelar sig i. Engelsk landsbygd på 1800-talet, stora hus, fladdrande ljus, fina frisyrer, vackra kläder och människor som inte i första taget visar sina känslor. Allt detta finns i Jane Eyre och därtill massor av romantik. En riktigt feel-good film, med spänning.

4+ av 5

Orestien av Aiskylos på Stadsteatern

Ett drama som är 2469 år gammalt. Är inte det för gammalt för att sättas upp nu? Nej. Orestien är en triologi av tragedierna, Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna. I Eumeniderna får modersmördaren en rättegång, med en jury istället för blodshämnd, men trots det en dom som är märklig.  Rollen som Klytameistra spelas av Ann Petrén på ett fängslande sätt och Lennart Jähkel är hennes man Agamemnon. Med andra ord ett vinnande lag.

Andra delen, Gravoffret,var mindre fängslande tycker jag och där stördes jag av brister i scenografin som draperier som skymnde och eld som fångande min uppmärksamhet mer än som säkert var avsett.

3+ av 5

The Trip

Filmen The Trip är, förstår jag nu, en BBC-serie som blivit film med  Steve Coogan och Rob Brydon i rollerna. Ett omaka par som reser runt i norra England för att recensera ett antal krogar. Miljön är härlig och lockande, maten ser god ut och många skratt lockar filmen till när de pratar "om livet". Det jag tyckte var mindre roligt var deras besatthet av att imitera, i huvudsak, Michael Caine och Al Pacino. Första gången, kanske även andra gången var det underhållande, men sedan, nej, nej, nej, kom igen, vi har hört det nu och det rääääckeeer. Så därför blir poängen med det i åtanke.


2+av 5

Det var inte jag av Kjell Johansson

Snart ska jag se Huset vid flon på Stadsteatern. Jag blev därför extra glad när jag såg att Kjell Johansson hade kommit ut med boken Det var inte jag, som handlar om dottern/systern Eva till stor del. Det är kusligt att följa henne och inte riktigt veta vad som verkligen händer och vad som pågår i hennes inre. I en artikel av Agneta Pleijel i DN skriver hon: "Eva blir, för att använda en av de termer vi lättvindigt tar i våra munnar, psykotisk. Men det säger inte Kjell Johansson. Han gestaltar det. Det är makalöst gjort."  - Till detta kan jag inte mer än instämma. Makalöst. Nu känner jag att för mig är det bara att ännu en gång läsa de tidigare böckerna om familjen i Midsommarkransen, nu när den sista delen om dem kommit ut.

5+av 5

Gertrude Stein på Stockholms stadsteater

Gick i pausen. En smulad förbannad. Orsak? Regissören hade valt att sätta Gunilla Röör på ena sidan av scengolvet hela första akten (andra akten satt hon på den andra sidan, enl recension) och därifrån läsa sin monolog. Detta gjorde att jag som kortväxt endast såg henne när den kraftiga personen framför mig lutade sig åt sidan. För övrigt var den enda scendekoren, förutom ett plank, blinkande lampor som lyste upp publiken mer än personen på scenen och detta gjorde att jag i princip var mer involverad i flaskpimplande, hårfixande, gäspande publik än Gunilla Röör. De gånger jag bortsåg från publiken och försökte se Gunilla genom att böja mig åt sidan och lyssna på vad hon sa, så håller jag med om att hon gjorde ett bra jobb och kanske är det så att kritikerna bortser från sådana "ynkliga detaljer" som scensättningsval och därför juuublade..

Skönt att det finns pausar så man kan smita utan att störa

2+av 5

DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/gertrude-stein-gertrude-stein-gertrude-stein

Spill av Sigrid Combüchen

Augustprisvinnare, hyllad av en enad kritikerkår, t o m en "fullständligt omistlig roman" enl någon kritiker. Det blev ett lätt val i vår bokcirkel. En bok man helt enkel måste läsa om man är intresserad av litteratur. Majoriteten i bokcirkeln var inte lika entusiastisk som kritikerkåren. För egen del tyckte jag att själva berättelsen var ointressant. Inget nytt kom fram om levandsförhållanden för flickor på den tiden som boken handlade om. Huvudpersonen var ointressant och det ständiga växlande mellan den brevskrivande huvudpersonen och författarens berättlse om henne och författarens fiktiva namne gjorde det hela ....tröttsamt...tyckte jag. Att språket var fint, idén om sättet att skriva berättelsen var speciell och begåvad, håller jag med om...men... Glad var jag när boken var läst och avhandlad på bokcirkeln. Dags att gå vidare med nästa bok - skönt.

1+ av 5

Melancholia

En film som sticker ut och är så mycket Lars von Trier som det går. Mycket bra med andra ord. Den handlar om något så hemskt som jordens undergång. En planet är på väg mot jorden och oron att den - trots förnekandet från vetenskapen - ska kollidera med jorden finns olika starkt hos huvudpersonerna.
Filmen är oerhört vacker, stark och väldigt skrämmande. Kan detta hända frågar jag och söker på google så fort jag kommer hem.

4+ av 5

Min kamp av Karl-Ove Knausgård

I min bokhylla står nu del 1 och 2 av Min kamp av Knausgård på sammanlagt drygt 1000 sidor. Den kallas en självbiografisk, autofiktiv roman och - den är märklig - otroligt bra, lättläst, tung, sann, intressant, fängslande. Ja, för mig är den allt detta och varför? Jag har inte svaret, bara känslan. En del av svaret är kanske att den är så utlämnande, så till den milda grad att man tycker att ingenting som hänt Knausgård är för banalt eller stort att det inte ska skrivas ned och läsas. Det finns avsnitt där han beskriver händelser och känslor så starkt att man vill ingripa, kanske trösta eller komma med goda råd.
Jag väntar med otålighet på att del 3 ska översättas till svenska.

5+av 5

Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186675346

Hair

Musicalen började med Age of Aquarius, härligt och svängit. Ensamblen var under hela föreställningen fantastiska. Denna uppsättning gjorde även en tillbakablick till Stockholm under denna period med bla almarna i Kungsträdgården, slängda behåar osv. Det jag saknade var möjligheten att höra texterna i sångerna. En sång textades och det behövde de inte ha varit så snåla med för det var bra texter men omöjliga att höra, åtminstone för mig. Orkestern var stor och jobbade på så svetten rann.
Det man kan undra så här drygt 40 år efter musicalens uruppförande är vad tog alla drömmar om love, peace and understanding vägen? Flowerpower, make love not war, härliga budskap som kanske försvann i den ohämmade drogromantiken som även kom i samma period. Synd att denna typ av ambitioner snabbt blir nedtrampade av hårda stövlar och höga röster. Kvällen avslutades med att vi alla i publiken stod upp och sjöng Let the sunshine in tillsammans med ensamblen. Great.

4+ av 5

Blue valentine

När man kollar mina senaste recensioner så verkar jag bara ha sett filmer, teater och läst böcker som jag uppskattar. - Rätt - Nu är jag redo för ännu en fullpoängare. Filmen är så trovärdig och så bra. En relation som börjar när kvinnan är som mest sårbar och i stort behov av en snäll och trygg relation. De egenskaper hon då uppskattar hos mannen blir efter några år de egenskaper som hon uppskattar minst. Ett försök att ge förhållandet en nystart med en romantisk kväll på tu man hand blir i stället början på det definitiva slutet. Filmens fantastiska skådespelare gjorde även att jag utan tvekan ger filmen full pott.
5+av 5

Indignation av Philip Roth

En ganska tunn bok, vad sidantalet beträffar. En tung bok, vad innehållet beträffar. Upplösningen där sonen, den unge mannen, på tröskeln till sitt liv, dör, stympad i Koreakriget är otroligt stark. I boken får vi följa den unge mannen i hans strävan att få toppenbetyg i sin universitetsexamen, hans bestämda åsikt att inte dagtinga med sina åsikter i konflikter med lärare och hans rädsla för kriget som han inte vill delta i - men tvingas till - och dör. En pappa som lever sina återstående dagar helt förkrossad och en mamma som till sin död ständigt tänker på att det inte hade behövt bli på detta sätt.

En förträfflig roman.

5+ av 5

Utrensning

En pjäs jag hade förmånen att se med mycket trevligt sällskap! Pjäsen var mycket bra och gav en inblick i en värld som vi i Sverige varit lyckligt förskonade ifrån. Pjäsen baserar sig på Sofi Oksanens bok med samma namn. Den måste ha varit svår att sätta upp eftersom vi ser 30 år utspela sig på scenen, något som är lättare att beskriva i en bok. Jag hade lite svårt att hänga med i början, men fick i pausen förklarat för mig att jag såg en och samma person i 2 olika åldrar. Mycket bra, mycket obehaglig, mycket lärorik, med andra ord en mycket bra pjäs.

4+ av 5

Paraplyerna i Cherbourg

Tack vare en strulig t-bana fick jag se den här musicalen på genrepet. Jag hade biljett till Bröderna Karmazov men kom tio minuter för sent och fick snällt sitta ned och vänta på andra akten. Då kom en vänlig person och fråga om jag inte ville ha biljett till Paraplyerna i Cherbourg istället. En viss tvekan infann sig - jag hade nämligen lånat den mytomspunna filmen men stängt av den efter 5 minuter för det var inte en film i  min smak. De sjöng hela tiden! Men, osvuret är bäst för jag tyckte verkligen om pjäsen/musicalen som den presenterades av en samling formidabla skådespelare. Den var lagom lång också och utan paus. Perfekt, med andra ord.

5+ av 5

True grit

Jag brukar uppskatta bröderna Coens filmer, men inte fullt ut denna gång. Jeff Bridges gjorde mig inte besviken, snarare tvärtom. Resten av handlingen gjorde att jag ofta satt och tänkte på att så skulle inte jag valt att skildra det eller det och då är filmen inte något som vare sig fängslar eller på annat sätt gör att jag är beredd att säga att det var en i mitt tycke bra film. Fullständig realism behövs inte i en  film i denna genere kanske, men avsaknaden av all realism gör att i alla fall jag tycker att den är tråkig. Svåra skottskador, sönderpucklade cowboys, fruktansvärda händelser som inte lämnar några spår av verklighet - nej - det är inte en film för mig.

2+ av 5

Black swan

Det var längesedan jag såg en film som jag uppskattade så mycket som jag gjorde med Black swan. En duktig, men sönderstressad dansös försöker och även får rollen som den svarata och vita svanen i baletten Svansjön. Hon visar tecken på matstörningar och andra nervösa störningar. Hennes mamma en f d danserska som aldrig fick de stora rollerna triggar dottern och övervakar henne på ett smått sjukligt sätt. Filmen blandar verklighet och tankar som finns hos dansösen på ett mycket kusligt och utmärkt sätt.

5+ av 5

Människans bästa vän

På Teater Brunnsgatan 4 ges denna monologföreställning av och med Kalle Westerdahl. En för mig ny bekantskap och vilken härlig bekantskap! På scenen låg i öppnningscenen en kostymklädd man som fullständigt får oss alla att sitta fängslade av hans enastående skådespel. Han är alla, den tillgjorda tjejen på dansgolvet, den morrande schäfern, den ständigt partnerbytande mannen och han gör alla på ett övertygande, härligt sätt. Jag njöt hela tiden.

5+ av 5

Under Hallonbusken av Maria Blom

Pjäsen gavs på Dramatens lilla scen, som förresten har alldeles för liten foajé när alla ska rymmas där under pausen. Handlingen om en döende moder, vars tre barn förenas inför vad de tro blir hennes sista timmar. Från att ha varit helt borta under mycket lång tid vaknar hon plötsligt och kommunicerar med barnen en sista gång. Även den son hon lämnade bort och aldrig återsåg efter födseln dyker upp helt omedveten om att detta är hans mamma och de övriga hans syskon. Ja, mycket känslor kommer fram. Den som verkar haft den bästa barndomen är den bortlämnade sonen och det är han som även förstår mamman bäst. - Pjäsen bjöd på oväntade effekter där skådespelarna blev bortknuffade från scenen och även kom upp på scenen från att ha suttit i publiken.

Jag gillade den, men tyckte kanske att Tanja Lorentzon hade lite väl hög röst, vilket gjorde det lite jobbigt att sitta långt fram på parkett.

3+ av 5

I lusthuset av Jane Bowles

På Dramatens stora  scen såg jag denna teaterpjäs och vad tyckte jag? Den är jobbig. Dessa personer med alla sina anknytningsproblem, för det är väl det de har? Alla dessa kvinnor som har så liten makt över sina liv och där männen är de som på något sätt erbjuder förändring, men till det bättre? Nej. Jag blir övertydligt medveten om detta och ja, kanske även en smula uttråkad. Visst gjorde skådespelarna sitt jobb bra, men jag var inte tillräckligt intresserad. Jo, kanske sista aktens sista urladdning av Marie Richardson gjorde att jag klappade i händerna med viss sanning överensstämmande.

2+ av 5

Primtalens ensamhet av Paolo Giodano

En lättläst bok av en för mig ny författare. Första delen av boken där personerna i boken är barn och ungdomar är den mest fängslande. Man känner hur jobbigt de har och man lider med dem. Därefter tappar jag lite av förmågan att engagera mig i deras fortsatta liv. De har det jobbigt, ja visst, men det räcker inte för att jag ska känna samma medlidande med dem som jag gjorde när de var barn. Slutet är bra och inte så sentimentalt det hade kunnat bli.

3+ av 5

The king's speech

Based on a true story, blir det fler och fler filmer och böcker som är. Den här filmen är en riktigt feel good film och det är helt OKtycker jag. Filmens huvudperson George VI får vi följa under hans jobbiga kamp med sitt stammande, sina framträdanen, sin stränga far och misslyckanden. Tack vare den självlärde australiensiska talpedagogen Lionel Logue lyckas han hålla tal och vänskapen mellan dessa två är säkert sann och även härlig att se. Förövrigt tror jag att mycket inte stämmer med de verkliga kunligheterna och deras empati och lycka, men det gör mindre om man inte är ute efter att få en helt korrekt bild av den verklighet som skildras i filmen.

4+ av 5

Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides

En av mina favoritförfattare är Theodor Kallifatides. Hans romaner är alltid fängslande och hans humor är precis i min stil. De senaste romanerna har till stor del handlat om hans liv och i den här hinner han med barndom, ungdom och nutid. Många besvikelser fanns i ungdomen och Kallifatides kämpade på uppbackad av sin mamma och pappa, men det var först i Sverige han fick studera på universitetet. Jag kan inte nog beundra honom för förmågan att lära sig svenska och bli en av våra stora författare. Den här boken ger jag utan tvekan full pott.

5+ av 5

Winters bone

En film baserad på en bok med samma namn skriven av Daniel Woodrell. En för mig okänd författare måste jag erkänna. Miljön var Ozark Mountain och personerna s k white trash. En maskrosdotter som var både far och mor för sina två yngre syskon då modern i familjen slutat kommunicera och fadern dragit iväg från familjen, var filmens huvudperson. Handlingen var tragisk spännande och  skådespelarna perfekta för att ge filmen trovärdighet.

5+

En handelsresandes död

I går hade jag den stora turen att få njuta av pjäsen En handelsresandes död på Dramaten. Alla biljetter är slutsålda och när jag skulle se den förra gången var någon i ensemblen sjuk och föreställningen inställd. Njuta är kanske fel ord för den var en pärs att se denna aktuella uppvisning i familjlögner och prestationskrav som i den här familjen resulterade i att ingen gjorde det som kändes meningsfullt utan först och främst eftersträvade att bli beundrade och få en fet plånbok. Att Krister Henriksson skulle göra en strålande gestaltning av Willy Loman förstod jag innan jag sett pjäsen. Han är vår största skådespelare just nu tycker jag. Lena Endre var fenomenal i rollen som den medlande modern som gjorde allt för att hennes man skulle få fortsätta med sitt destruktiva liv vilket även resulterade i att hon förskjöt sina söner. En medberoende person som finns i alla äktenskap där någon får frihet att härja fritt.