Fåglarna av Tarjei Vesaas på Elverket

Jag börjar med att uttrycka min beundran för Magnus Roosmann. Hans gestaltning av den udda, unga mannen Mattis är det som helt dominerar föreställningen. När vi lämnade teatern var detta något vi alla tre var ense om. Naturligtvis var det även annat som gjorde pjäsen bra. Man kände  hur hopplöst deprimerande livet var för hans syster Hege. Hon  var den som hade försörjningsbördan för sig och brodern genom att sticka koftor och sälja. När hon satt där i sin ensamhet tvingades hon att  lyssna på hans återkommande historier om de flygande morkullorna som hade sitt stråk över deras hus om natten och allt vad han trodde att det betydde för dem. I byn där de bodde hade alla en vänlig inställning till Mattis, men han lyckades inte att skaffa sig sysselsättning med ersättning där. Med Heges uppmuntran påtog han sig till slut rollen som byns färjekarl. Ett jobb utan några kunder, utom en person som på ett ödesdigert sätt skulle förändra hans liv. Skogshuggaren Jörgen blev rodd över sjön av Mattis och fick även tillfällig bostad hos honom och systern. Det tillfälliga blir permanent och Hege och Jörgen ett par. En fullständig katastrof för Mattis och därmed ett hemskt slut på pjäsen.

Fröken Rosita av Federico García Lorca

En pjäs som jag verkligen tyckte om. Den innehöll så mycket. I pjäsens inledning får vi möta det unga, kära paret när de bedyrade sin kärlek för varandra. Den skulle räcka livet ut. Dagen efter återvänder den unge mannen från Granada till Argentina, hemkallad av sin släkt där och kvar blir fröken Rosita, förtvivlad, längtande och hoppfull om ett återseende. Något som hon såg som självklart och han försäkrade. Rosita var föräldralös och bodde hos sin farbror och faster i ett hus med en växthus på tomten som sköttes om av den glade, musikälskande farbrodern, spelad av Ingvar Hirdwall. Det var i första akten när han var på scenen som pjäsen även var riktigt rolig. Hans konversation med ekonomiprofessorn, spelad av Niklas Falk, som var på besök var en riktig höjdpunkt i pjäsen, så himla rolig. När andra akten började var hela tillvaron för Rosita förändrad. Det hade gått tio år, men hennes älskade skrev endast brev, kom aldrig och löftet om giftemål förvandlades till svek. Pjäsen slutade när ytterligare 15 år hade gått och allt förändrats från hur det var när allt började. Trots det sorgliga slutet hade jag som sagt skrattat en del under pjäsens gång. Pigans repliker, spelad av Gunilla Nyroos, var  mycket roliga och knivskarpa. Även författarens politiska åsikter kom fram bitvis. Summa summarum, en mycket sevärd gripande pjäs.