Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Det var lång kö på biblioteket för den här boken. Väl värd att stå i, men otåligt innan det blev min tur. Jag visste att jag skulle tycka om den, för jag har aldrig blivit besviken på Jonas Hassen Khemiri, tvärtom mycket nöjd. Ävenså denna gång. Boken innehåller så mycket. Efter att ha läst en bit trodde jag att den på ett lite humoristiskt sätt skulle berätta om pappaledigheten med två små barn. Alla dagens små, men kanske jobbiga situationer, men så var det inte. Den innehöll så mycket mer av starka känslor, svek, besvikelse, brustna förhoppningar. Ja, ännu en gång har han skrivit en bok som jag bara kan ge pluspoäng.

Shakespeare in love på Stadsteatern

Det kändes som att vara på teater igen. Va? Konstigt. Förklaring. Jo, efter att under flertal år sett pjäser där scenografin varit minimal, kanske en stol, en vägg med en dörr, ja minst sagt sparsamt, så har det blivit något man vant sig vid, nästan förväntat sig att så kommer det att fortsätta framöver.
Men uppsättningen i denna pjäs var annorlunda, mycket påkostad, scenografin, alla dräkter, så många medverkande, ja det var något helt annat, som en pjäs från förr.
Ja, så var det handlingen. Den var ur mitt perspektiv, ganska oengagerande. Visst problem, klass, kön, vilka får/kan göra vad de vill.  Låter viktigt, jovisst, men ändå...
Sen var det andra saker som jag uppskattade mycket. Musiken, sången och skådespelare som Dan Ekborg, Katarina Ewerlöf, Lars Lind. Ingen kritik över de andra, men när dessa tre var på scen var det något extra för mig i publiken,

Ett dockhem 2 på Stadsteatern

I en intervjuartikel med Jan Malmsjö i tidskriften Senioren säger han att Marie är den bästa skådespelerskan i Sverige just nu. Vi talar alltså om Marie Göranzon, hans hustru. Efter att ha sett föreställningen Ett dockhem 2 på Stadsteatern är det inte svårt att hålla med honom. Hon var fantastiskt! Vilken kroppsspråk. Att sitta på en stol, lyssna till någons berättelse, och utan ord visa vad den väcker för känslor, ja det kan Marie Göranzon. Jag gick till föreställningen med en viss skepsis. Den hade inte fått lysande recensioner. Men vad är egentligen en recension? Ingen vetenskap, utan bara en uppfattning av den som skriver. För mig blir det bara plus. En pjäs om vad man fick göra, kunde göra och alla konsekvenser av att inte följa givet mönster.
 Att sedan språket inte var Ibsens 1800-talsspråk störde inte mig. Ja, summa summarum, en pjäs med god behållning, innehållsmässigt och skådespelarmässigt.