måndag 26 september 2011

Huset vid Flon på Stadsteatern

Flera av de kritiker som sett pjäsen och recenserat den är inte nöjda. Jag har svårt att förstå varför. Efter att ha läst Kjell Johanssons böcker om familjen i "Kransen" så förväntade jag mig ungefär detta när den skulle bli pjäs. Blandningen av då och nu, syskonens olika sett att se på sin barndom, pappan, mamman, den gapige morfarn och släkten på Skogstorp, allt gestaltades så jag kände igen berättelsen. Tydligen ska man inte göra det, åtminstone förväntade sig flertalet recensenter mer av framställningen. Jag däremot var mycket nöjd. Musiken irriterade en del av kritikerkåren, medan jag däremot tyckte att den lockade fram en stämning som stämde bra med handlingen. Göran Ragnerstam som den försupne pappan var fenomenalt bra och Anja Lundqvist, som dottern Eva gjorde ett fantastiskt bra jobb.

Jag var med andra ord en mycket nöjd teaterbesökare.

4+ av 5

onsdag 21 september 2011

Elda! Elda! Elda!

Martina Montelius har tagit över Teater Brunnsgatan fyra av mamma Kristina. Jag var där i söndags och såg Elda! Elda! Elda! skriven av Martina och framförd av Basia Frydman och Christopher Wollter.
Det var en dryg timme med sprudlande texter, sång och pianospel (av en ej närvarande maestro). En schlager som kom upp i mitt huvud var "Mamma är lik sin mamma". Varför? Jo, för om jag inte vetat att det var Martina Montelius som var författare hade jag direkt trott att det var ännu ett bra alster av Kristina Lugn. Sedan var Christopher Wollter så snygg som en person ur släkten Wollter bara kan bli. Men det är väl inte något som man recenserar?

När Martina Montelius ska beskriva känslan av ett tråkigt liv använder hon sig av orden .."som en vikarierande biblioteksassistent". Vad tycker man om den liknelsen efter ett helt liv i biblioteksvärlden?
Inte såå kul.

3+ av 5

tisdag 20 september 2011

Jane Eyre

Jag tycker om att se filmer i den miljö som Jane Eyre utspelar sig i. Engelsk landsbygd på 1800-talet, stora hus, fladdrande ljus, fina frisyrer, vackra kläder och människor som inte i första taget visar sina känslor. Allt detta finns i Jane Eyre och därtill massor av romantik. En riktigt feel-good film, med spänning.

4+ av 5

Orestien av Aiskylos på Stadsteatern

Ett drama som är 2469 år gammalt. Är inte det för gammalt för att sättas upp nu? Nej. Orestien är en triologi av tragedierna, Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna. I Eumeniderna får modersmördaren en rättegång, med en jury istället för blodshämnd, men trots det en dom som är märklig.  Rollen som Klytameistra spelas av Ann Petrén på ett fängslande sätt och Lennart Jähkel är hennes man Agamemnon. Med andra ord ett vinnande lag.

Andra delen, Gravoffret,var mindre fängslande tycker jag och där stördes jag av brister i scenografin som draperier som skymnde och eld som fångande min uppmärksamhet mer än som säkert var avsett.

3+ av 5

The Trip

Filmen The Trip är, förstår jag nu, en BBC-serie som blivit film med  Steve Coogan och Rob Brydon i rollerna. Ett omaka par som reser runt i norra England för att recensera ett antal krogar. Miljön är härlig och lockande, maten ser god ut och många skratt lockar filmen till när de pratar "om livet". Det jag tyckte var mindre roligt var deras besatthet av att imitera, i huvudsak, Michael Caine och Al Pacino. Första gången, kanske även andra gången var det underhållande, men sedan, nej, nej, nej, kom igen, vi har hört det nu och det rääääckeeer. Så därför blir poängen med det i åtanke.


2+av 5

Det var inte jag av Kjell Johansson

Snart ska jag se Huset vid flon på Stadsteatern. Jag blev därför extra glad när jag såg att Kjell Johansson hade kommit ut med boken Det var inte jag, som handlar om dottern/systern Eva till stor del. Det är kusligt att följa henne och inte riktigt veta vad som verkligen händer och vad som pågår i hennes inre. I en artikel av Agneta Pleijel i DN skriver hon: "Eva blir, för att använda en av de termer vi lättvindigt tar i våra munnar, psykotisk. Men det säger inte Kjell Johansson. Han gestaltar det. Det är makalöst gjort."  - Till detta kan jag inte mer än instämma. Makalöst. Nu känner jag att för mig är det bara att ännu en gång läsa de tidigare böckerna om familjen i Midsommarkransen, nu när den sista delen om dem kommit ut.

5+av 5