onsdag 28 december 2016

Min pappa Toni Erdmann

Det här är absolut den film, som jag ger alla årets pluspoäng. Varför? Därför att den överraskar, roar, är helt crazy, sorglig och ger några timmars eftertanke om hur de som har och de som inte har, båda kämpar med att få ihop den s k meningen med livet. Filmen hade för mig två helt osedda, okända skådespelare, men det betyder inte så mycket, för där är mina kunskaper bristfälliga. Båda var suveräna i sina roller och kanske speciellt dottern Ines, som spelades av Sandra Hüller. Den helt tokiga pappan spelades av Peter Simonischek. Filmen var ovanligt lång, över 2 1/2 timme, men inte någon stund var den för lång ur mitt perspektiv.

söndag 18 december 2016

Bullets over Broadway på Göta Lejon

Det känns mer rätt att skriva titeln på engelska. Fråga mig inte varför, men så känns det i alla fall. Det var som att se en föreställning från mycket länge sedan och det var väl så klart meningen. Steppdans, musik, kläder, ja allt förflyttade oss till ett oroligt 1920 tal. Uppsättningen bjöd på de bästa vi har av skådespelare och sångare, Johan Rabaeus, Helen Sjöholm, Johan Rheborg och Shima Niavarani, som jag mest skrattade åt hur hon lät än vad hon sa. Ja allt var perfekt...men ändå...ja, kanske är det inte precis den sortens underhållning som jag uppskattar mest. Alltså allt perfekt, men. Punkt slut.

torsdag 1 december 2016

Dylansällskapet

Lennart Jähkel är en favoritskådis för mig. Han i en pjäs på Stadsteatern gör det extra lätt att köpa biljett. När nu Bob Dylan fick Nobelpriset så blev det ännu enklare att vilja se pjäsen Dylansällskapet. Fyra gånger om året träffas 3 medelålders män för att med återkommande bestämda regler av mat, dryck, dukning osv spendera några timmar ihop för att hylla sin gemensamma idol Bob Dylan. Mellan citat och samtal om honom kommer även annat i deras liv upp till diskussion. Ibland riktigt svåra saker som otrohet, sjukdom, bostadslöshet och när sedan sällskapet utökas med ytterligare en person blir det riktig turbulens i sammankomsterna. En pjäs men precis lagom blandning av skratt och vemod för att passa min smak.

måndag 21 november 2016

Missionären på Kulturhuset Trappan

Under ungefär en timme hette jag Albertina och blev välkomnad till föreställningen av Lottie Törnros, som tog mig i hand, tittade mig i ögonen och sa "välkommen Albertina". Låter de konstigt? Så här var det. Innan vi gick för att se föreställningen Missionären, så fick vi välja ett namn på en klisterlapp, som vi skulle sätta på kläderna och ja, sedan gick skådespelarna runt, tog oss alla i hand och hälsade oss välkomna. Då var det i rollen som två missionärer i Västerbotten i början av 1900-talet. Pjäsens andra skådespelare var Meliz Karlge. Historien berättar om några av dessa kvinnliga missionärer som fanns just i Västerbotten och under en timme fick vi lyssna till sång, berättelser och rörelser och en verklighet som fanns och för mig var okänd fick jag ta del av. Intressant.

Kvinnan på tåget

Jag skrev när jag läst boken att när filmen kom skulle jag se den. Det kunde jag ha hoppat över. Inte för att filmen var dålig, men eftersom man visste vem som var "the bad guy" redan från början så försvann den spänning som byggdes upp hela tiden i boken. För övrigt har jag inga klagomål att komma med, utan problemet med att se filmen (för min del) var självförvållat.

lördag 29 oktober 2016

Det här är min historia

Jag börjar med att säga TACK! Tack Fredrik Apollo Asplund för att vi fick ta del av din historia! Vilken stark person du måste vara. Du visste vad du ville tidigt i livet. Sökte vägarna för att komma dit, blev besviken, fortsatte kampen  i en miljö som inte var den lättaste att ta sig ur för att komma till en ny tillvaro som var svår att nå sitt mål i, trots begåvning och kämparglöd. Denna berättelse bjöd du oss på och jag bara satt där lyssnade, häpnade över din historia och njöt av att se din dans, så ännu en gång, tack Fredrik Apollo Asplund.
Ni som läser detta och inte sett föreställningen, håll ögonen öppna efter möjligheten när tillfälle ges och ni får en dryg timme med guldkant.

Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel

Agneta Pleijel, en författare och kulturskribent som jag mycket väl känner till namnet, men inte läst någon bok av. Den första blev Spådomen. En flickas memoarer, som vi valde till månadens bok i bokcirkeln. Spådomen skymtade förbi i handlingen, men flickans memoarer fyllde varje sida. Vi får följa henne i 20 år. Del 2 i hennes berättelse med sitt liv som stomme i handlingen kommer ut 2017 och heter Doften av en man. Hur vet jag detta? Jo, jag var på Bokmåndag i Trappan där Agneta Pleijel berättade om Spådomen. Trappan är Stadsteaterns scen i Vällingby. Nå, det var mycket kringsnack, eller hur? Vi i bokcirkeln tyckte alla mycket om boken och alltså även jag. Ibland kan en uppväxt vara svår av orsaker som att man aldrig riktigt vet vad som sker i ens närmaste omgivning. Föräldrarna, vad vill de med sina liv? Är vi en familj? Älskar vi varandra? Ovissheten om allt detta gör uppväxten inte till den fina, trygga verklighet, som man kan tro av den yttre fasaden. Del 2 ger oss en välkomnande fortsättning på livet för flickan och jag väntar på den.

söndag 9 oktober 2016

Donna Juanita på Stadsteatern

Hasse och Tage hör till mina absoluta favoriter. Alltid är deras texter en fröjd att lyssna på, alltid. Donna Juanita på Stadsteatern innehöll 28 låtar ur deras repertoar och de framfördes som en del i handlingen om den unga Anita, som efter att ha fått en brudklänning i present av sina föräldrar, snabbt lämnar dem för att med sin bror som resesällskap och protokollförare, utforska det där med kärlek på ett annat sätt än som en snäll, lydig hustru. Gina Dirawi är den unga Donna Juanita, som hon väljer att kalla sig och Claire Wikholm den äldre. Det är en härlig fart och stämning i hela pjäsen och om jag ska lämna någon önskan som inte uppfylldes enligt min åsikt, så skulle det vara ett något mindre tempo vissa gånger. Texterna i sångerna kom inte fram ordentligt, men som sagt föreställningen var jättebra. Härligt att få ha sett den i bästa av sällskap!!

Florence Foster Jenkins

Hugh Grant imponerar verkligen i den här filmen. Han har en annan framtoning en den man är van vid att se honom i. Han spelar den omtänksamma vännen och "managern" till Florence, som spelas av Meryl Streep. Ja, hon fanns i verkligheten, Florence Foster Jenkins och hon älskade musik. Framförallt att själv sjunga operor och hon valde då att ha sina vänner som publik. Det som utmärkte henne speciellt var ju att hon kunde inte sjunga. Hon lär ha sagt "People may say I couldn't sing, but no one can ever say I didn't sing". Nej, det stämmer för sjöng gjorde hon verkligen och toppade "sin karriär" genom att hyra Carnegie Hall. Kort därefter dog hon. Filmen bjöd på många skratt, men jag tyckte också att det var vemodig. Alla de vänner som klappade i händerna och låtsades att det tyckte om hennes sång, varför? Skivorna hon spelade in kan ju knappast ha avlyssnats med njutning utan genom att skratta åt hennes tappra försök att sjunga vackert.

lördag 8 oktober 2016

Bridget Jone's baby

Jaha, så var det dags för en ny film om Bridget Jones. 15 år sedan första visades. Ja, det är så klart inte bara jag som blivit äldre utan helt klart även skådisarna. Nu är Bridget 40+, singel och satsar på sin karriär. Det går lite överstyr både på jobbet och även på en rockkonsert där spriten flödar. Jaha, så där blev hon då gravid utan att vara riktigt säker på vem som är pappa till hennes efterlängtade barn. De båda presumtiva fäderna visar lika stort intresse att bli pappa  och blir även kompisar i väntan på faderskapstesten. Filmen slutar i s k feelgood stämning och jag var väl såå däär road...men resten av salongen hade skrattat hejdlöst filmen igenom. En ganska lagom film ur mitt perspektiv.

Captain Fantastic

Familjen Cash lever ett helt isolerat liv i skogarna i Nordvästra USA. När filmen börjar är det pappan som tillsammans med sina 6 barn jagar, dödar och tillsammans slaktar en hjort. Udda beteende? Javisst, hela filmen handlar om en familj, där föräldrarna valt, med barnens bästa i åtanke, att själva stå för uppfostran helt fri från samhället i övrigt. Barnen är språkkunniga, läser mycket avancerad litteratur, tränar mycket, sjunger spelar. De lever ett mycket aktivt liv tillsammans, men saknar helt förmågan att ingå i ett större sammanhang med andra människor. Mamman i familjen är biopolär, vårdas på sjukhus och tar i början av handlingen sitt liv. När resten av familjen då ger sig ut på vägarna i sin minibuss för att på alla sätt försöka förmå mammans föräldrar att de ska få begrava henne på det enda sätt de tycker är rätt, börjar turbulensen i familjen. Äldste sonen börjar ifrågasätta om sättet han lever på är det han vill göra. En film som jag utan tvekan tycker innehåller så mycket handling att den helt klart hamnar på topplistan för året.

måndag 19 september 2016

Kollektivet

Vi som var unga på 60- och 70-talet minns rörelser som flower power, make love not war och att många då valde att bo i kollektiv. I filmen Kollektivet finns inte mycket av flower power rörelsen, men däremot längtan att bilda ett kollektiv. Huset som Erik ärver är stort nog att rymma fler än den lilla familjen på tre personer. Anna övertalar sin man och tonårsdotter att starta ett kollektiv och ganska snart är de många fler kring middagsbordet. Idén med kollektivet har gett lite extra krydda till deras lugna liv och Anna skojar med att nu kan hon få flirta lite med sin gamle vän Ole. Efter en bullrig start med möten kring middagsbordet där man bl a drar upp riktlinjer med att  man ska anteckna om man tar en öl från kylen och vem som ska laga middag, blir vardagen lugnare.  I kollektivets anda ska man vara frikostig med känslor och tillåta kärleken blomma ut. För Anna blev detta inte som hon trodde och filmen slutar precis tvärtemot vad hon hoppades på när hon ivrigt försökte övertala sin man att starta ett kollektiv.

onsdag 14 september 2016

Filmer på Stocka filmfestival 2016

Sista gången, tyvärr, lär det vara som Stocka anordnar filmfestival. Jag har varit på Hudiksvallsorten ett antal gånger och aldrig blivit besviken. Årets filmtema var "Se människan" och ingen film var s k feelgood, eller rättare sagt lättsam. Jag tänker inte recensera någon av de filmer jag sett särskilt noga. I stort set alla tyckte jag om och utifrån bedömningen bra, bättre, bäst ur mitt perspektiv radar jag upp dem här:
Taxi Teheran, Tiden är en dröm, Bortom Lampedusa, En vansinnig idé, Martha & Niki och bäst tyckte jag alltså om Welcome.
Martha & Niki bjöd på fantastisk dans. Två oerhört duktiga hip-hop dansare, som även berättade en fängslande historia om sina liv.
Welcome skildrar en ung pojke från Mellanöstern som befinner sig i Frankrike. Hans högsta önskan är att få komma över till England där hans flickvän finns och  även möjligheten till ett arbete. Han kämpar för att kunna bli så duktig att han kan simma över Engelska kanalen innan hon blir bortgift.
Mycket gripande tycker jag.
Ja, ett stort tack till framförallt till Yvonne Leff och Nils Olof Hedenskog, som bjöd på fantastiska dagar i Stocka!

onsdag 31 augusti 2016

Domaren av Ian McEwan

Ännu en bokcirkelbok som jag läst med stor behållning. När jag avslutade den och vände på boken och såg fler titlar av Ian McEwan, så tänkte jag "varför finns det böcker av honom som jag inte läst?" En fråga till mig själv alltså, eftersom de böcker som jag hittills läst, alltid läggs till högen med böcker jag verkligen tycker om. I den här boken får vi möta Fiona Maye, en erkänt skicklig överrättsdomare. I bokens början ska hon fatta beslut där en ung pojke av religiösa skäl vägrar att ta emot en blodtransfusion, som behövs för att hans liv ska räddas. Med det som utgångspunkt blir vi läsare inbjudna att ta del av en mängd svåra beslut som hon ställs inför. I sitt äktenskap skakar det också i tryggheten när hennes man vill inleda ett annat förhållande. En bokcirkelbok, som vi alla tyckte om och som i tysthet uppmanade mig att läsa fler böcker av Ian McEwan.

lördag 27 augusti 2016

Maratondansen på Stockholms Stadsteater

Ibland tar det lång tid att riktigt ta till sig en pjäs jag sett. Så är fallet i pjäsen Maratondansen, en nästan tre timmar lång uppsättning på Stadsteatern. Jo visst, jag såg en trupp människor som dansade för att försöka bli den som segrade i maratondansen de deltog i och på så sätt få ett kontrakt på teatern. Vi i salongen var med i handlingen och "röstade" fram en vinnare. Vi fick även stå upp och dansa med ibland om vi ville. Skådespelarnas dansförmåga var imponerande, särskilt med tanke på att det säkert var få som annars ägnade sig åt avancerad dans. Vad är det då jag vill komma till med att det tar lång tid på sig att ta till sig pjäsen. Jo, hemkommen så läste jag mer om den och där stod bl a att den löst grundar sig på Horace McCoys bok "They kill horses, don't they?" Den handlar om depressionens USA där människor kunde delta i maratondanser veckor i sträck för att få pengar till uppehälle. Det var en stor verksamhet där upp till 20000 människor deltog tills det förbjöds. Allvaret för de som deltog i kvällens maratondans kändes inte riktigt tycker jag. Visst, ett kontrakt var väl bra för den som vann, men det kändes mer som underhållning för oss i publiken. Även om  allvaret stegrade i sista akten tog det ett tag innan den känslan infann sig hos mig. Det var mycket mer underhållning, en kanske lite rolig pjäs utan allvarlig tyngd i för mig. Trots mina invändningar här, så tycker jag att de tre timmar jag satt i publiken, röstade och även dansade i bänkraden var tre väl använda timmar.

tisdag 23 augusti 2016

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

En av årets toppromaner. Alltså ytterligare en som måste läsas. Det kommer ytterligare tre romaner om flickorna Lila och Elena och deras liv. När boken börjar är de i 60 års åldern och Lila har försvunnit spårlöst och hennes orolige son ringer till Elena och berättar det. Hon blir inte lika ängslig som Lilas son. Försvinna var något Lila ofta pratade om som något som var lockande. När de första sidorna är lästa är vi tillbaka i deras barndom i 50-talets Neapel. De två väninnorna är mer än bara vänner, de konkurrerar, utmanar varandra både när det gäller kunskap och senare även romanser. Ofta mår den ena bra när den andra är i olag. Ja, deras liv i Neapels fattiga förort är långt ifrån en dans på rosor, men den är fängslande och när de andra 3 efterföljarna är översatta till svenska får vi fortsätt att följa dem genom åren. Jag väntar otåligt!

Djupandning av Anne Tyler

Tidigare i år läste jag Den blå tråden av Anne Tyler, hennes senaste roman. Då bekräftade hon ännu en gång att hon är en av mina favoritförfattare. Hon beskriver människor på ett sådant sätt att de inte går obemärkt förbi på sidorna. I den här är det optimisten Maggie Moran, gift med Ira som "rör till det", för att använd ett milt uttryck på hennes jobbiga beteende. Med allas bästa för ögonen tror hon att hon har receptet  för att det ska bli som hon vill och önskar. Nå, nå, ni förstår nog att hon sällan lyckas, men det gör Anne Tyler, för hon väcker även lusten att fortsätta att leta efter romaner av henne som på något underligt vis gått mig förbi.

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins

En bok som det talats och skrivits mycket om på sista tiden och naturligtvis blir man intresserad då. Någon sa "jag läste den nonstop, det gick inte att sluta". Jo, om jag inte läste den nonstop så nära på. Det här är författarens första thriller och nu har den publicerats i över fyrtio länder och i år kommer den även som film. Självklart kommer jag att se den, det är ju alltid roligt att "få ett ansikte" på dem man läst om. Ja, någon större recension än så här blir det inte, men som skrivet är, en väldigt spännande bok.

lördag 4 juni 2016

Du ska veta mitt värde på Stockholms stadsteater

Regissören Carolina Frände och dramatikern Joakim Sten är de som satt upp denna pjäs på Stadsteatern. Jag såg deras uppsättning av Ansvaret är vårt om Herbert Tingsten. Den pjäsen tyckte jag mycket om så att se ytterligare en pjäs av dem var ett lätt val. Ja, vem handlar pjäsen om? Jo, filosofen Ayn Rand. Hon hyllar kapitalism, individualism, egoism. Hon spelas av Ann Petrén. I våningen i New York, där hon och maken samlar anhängare av samma livsfilosofi, får vi ta del av hennes orubbliga självförtroende och starka åsikter. Ju mer tiden går, ju glesare blir det kring henne av vänner och åhörare och föreställningen slutar med att hon ber oss gå och så blir det mörkt. Ayn Rand läses fortfarande tror jag och hon lär visst ha en hel del supportrar bland politiker. Varför? Jag förstår inte det.
Bland de som i handlingen var bland hennes följeslagare fanns Alan Greenspan och Allan Blumenthal.
Här på scenen fanns även Robin Keller, Emil Almén, Annika Hallin, m fl. En bra föreställning om någon som jag fått tillräcklig kännedom om genom denna pjäs.

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector

Den första bok jag läst av denna författare och jag måste även erkänna att jag var ovetande om hennes böcker. Hon omnämns som en av de största samtidsförfattarna. Hon avled 1977. När jag läst ungefär 25 sidor i den tunna boken, så tänkte jag, näää vad är det här för något. Författaren beklagar sig och berättar vad som komma skall i handlingen och näää inte något jag kommer att läsa med behållning. Att jag fortsatte berodde på att det var en bok vi valt till vår bokcirkel och då läser man boken! Punkt och slut. Tur var väl det också, för helt plötsligt förstod jag vad jag läste. En bok där författaren var lika involverad i handlingen som personerna boken handlade om. Jag läste om början och ju längre jag läste desto mer tyckte jag om den. Slutet var, ur mitt perspektiv, suveränt!

Den blå tråden av Anne Tyler

Jag har läst en del av Anne Tyler och alltid tyckt om det hon skrivit. Ävenså denna gång. Boken kallas en generationsroman, ett generationsdrama i många av de recensioner jag läst. Den spänner med andra ord över flera generationer och drama i olika portioner finns det väl i de flesta släkter och familjer. Den blå tråden, som boken heter, förstås bättre på engelska, där blå står för sorgsen, melankolisk, på ett annat sätt än i svenskan. Vi möter familjen Whitshank, ska vi säga från början till nästan ett slut och i handlilngen finns hela tiden huset som betytt så mycket i deras liv. Ett hus i Baltimore där pappa Whitshank lagt ned hela sin själ för att få det som han ville och där t ex valet av färg på en gunga blir mycket dramatiskt. Det som grep mig mycket var hur föräldrarnas äktenskap blev till. Mer skriver jag inte. Läs boken.

torsdag 19 maj 2016

Fåglarna av Tarjei Vesaas på Elverket

Jag börjar med att uttrycka min beundran för Magnus Roosmann. Hans gestaltning av den udda, unga mannen Mattis är det som helt dominerar föreställningen. När vi lämnade teatern var detta något vi alla tre var ense om. Naturligtvis var det även annat som gjorde pjäsen bra. Man kände  hur hopplöst deprimerande livet var för hans syster Hege. Hon  var den som hade försörjningsbördan för sig och brodern genom att sticka koftor och sälja. När hon satt där i sin ensamhet tvingades hon att  lyssna på hans återkommande historier om de flygande morkullorna som hade sitt stråk över deras hus om natten och allt vad han trodde att det betydde för dem. I byn där de bodde hade alla en vänlig inställning till Mattis, men han lyckades inte att skaffa sig sysselsättning med ersättning där. Med Heges uppmuntran påtog han sig till slut rollen som byns färjekarl. Ett jobb utan några kunder, utom en person som på ett ödesdigert sätt skulle förändra hans liv. Skogshuggaren Jörgen blev rodd över sjön av Mattis och fick även tillfällig bostad hos honom och systern. Det tillfälliga blir permanent och Hege och Jörgen ett par. En fullständig katastrof för Mattis och därmed ett hemskt slut på pjäsen.

Fröken Rosita av Federico García Lorca

En pjäs som jag verkligen tyckte om. Den innehöll så mycket. I pjäsens inledning får vi möta det unga, kära paret när de bedyrade sin kärlek för varandra. Den skulle räcka livet ut. Dagen efter återvänder den unge mannen från Granada till Argentina, hemkallad av sin släkt där och kvar blir fröken Rosita, förtvivlad, längtande och hoppfull om ett återseende. Något som hon såg som självklart och han försäkrade. Rosita var föräldralös och bodde hos sin farbror och faster i ett hus med en växthus på tomten som sköttes om av den glade, musikälskande farbrodern, spelad av Ingvar Hirdwall. Det var i första akten när han var på scenen som pjäsen även var riktigt rolig. Hans konversation med ekonomiprofessorn, spelad av Niklas Falk, som var på besök var en riktig höjdpunkt i pjäsen, så himla rolig. När andra akten började var hela tillvaron för Rosita förändrad. Det hade gått tio år, men hennes älskade skrev endast brev, kom aldrig och löftet om giftemål förvandlades till svek. Pjäsen slutade när ytterligare 15 år hade gått och allt förändrats från hur det var när allt började. Trots det sorgliga slutet hade jag som sagt skrattat en del under pjäsens gång. Pigans repliker, spelad av Gunilla Nyroos, var  mycket roliga och knivskarpa. Även författarens politiska åsikter kom fram bitvis. Summa summarum, en mycket sevärd gripande pjäs.

lördag 16 april 2016

Det Hemliga Namnet av Inger Edelfeldt

Vi valde boken till vår bokcirkel och även Stockholms stadsbibliotek har valt den till årets i Stockholm läser. Jag börjar med att säga att jag tyckte mycket om boken, eller rättare sagt tycker mycket om boken. Det händer mycket i den. Det är inte någon spänningsroman, men hela tiden är man angelägen om att få följa Helena i hennes ganska komplicerade tillvaro. Barndom, äktenskap, barn, kärlek, försörjning, inget har bara flutit på utan inneburit ganska stora problem för henne. Boken blir bara bättre och bättre tycker jag och slutar absolut utan önskemål från min sida om ett bättre sådant. Jag tycker också mycket om Inger Edelfeldts sätt att berätta den yttre handlingen och Helenas inre tankar på ett ganska ovanligt sätt i en roman. Som sagt, en jättebra bok!

Svenska Gummistövlar av Henning Mankell

Jag har läst tre böcker av Henning Mankell. Den första var Kvicksand, den andra Italienska Skor följd av Svenska Gummistövlar. I den fallande ordningen tycker jag om dem. I Svenska Gummistövlar får vi åter möta den pensionerade läkaren Welin ute på sin skärgårdsö. Dramatiken börjar redan på första sidan när han berättar om hur hans hus brann ned och han numera bor i en husvagn på ön och även är misstänkt för att ha anlagt branden själv. Ja, sedan följer många sidor med återblickar, framtidsönskningar, glädje och sorg berättad av honom.  Det är när jag kommit till kapitel 24 av 25 som jag faktiskt blir besviken på boken. Nej, nej inte det slutet tänker jag. Men som sagt, de 23 kapitlen innan är jag nöjd med som läsare.

Brooklyn

Från ett Irland utan möjligheter till försörjning utvandrar på 1950-talet Eilis Lacey (Saoirse Ronan) till New York. Kvar på Irland är hennes syster och mor och längtan hem till Irland från Brooklyn är ständig. På en dans träffar hon rörmokaren Tony (Emory Cohen) och med honom växer kärleken. När hennes syster plötsligt dör reser hon till Irland och besöket blir längre än hon först tänkt sig. Mycket har förändrats till det bättre och det känns inte lika självklart längre att åka tillbaka till USA. Jag hade mina förhoppningar att filmen skulle sluta som jag ville, men oroades ganska länge att den inte skulle göra det, men puh, den gjorde det och därför blir det en riktigt feelgood film ur mitt perspektiv.

måndag 4 april 2016

The Revenant

Leonardo DiCaprio fick en Oscar för rollen i den här filmen. Väl värd tycker jag. Det som utöver fina skådespelarinsatser, fick mig att både beundra och kanske även "dissa" filmen var några otroliga scener. En bit in i filmen blir DiCaprio anfallen och sårad av en björn. Det var så realistiskt att det nästan var omöjligt att titta på duken! När jag skriver "kanske även dissa filmen"menar jag att mycket av handlingen i filmen tedde sig mindre trovärdig. Hur kunde han överhuvudtaget överleva efter ett sådant överfall? Smutsiga stora sår, enorm blodförlust, sträng kyla, brist på mat, hemska strapatser, fall från höga höjder, ja listan kan göras lång på vad han fick utstå men ändå överlevde. Kanske man ska tänka sig att det var just hämnden han bar på  som höll livslågan igång.  Jag vet inte. Filmen var spännande. DiCaprio väl värd sin Oscar, men handlingen lite för osann för att jag skulle falla pladask trots allt.

Anna & Mats i Vällingby. En modernitet om kärlek

Trappan i Vällingby har öppet igen. Så himla kul. Efter en flera år grundlig renovering börjar det hända saker på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby, som det står på fasaden. Först ut för mig var att se genrepet av en pjäs skriven av Helena von Zweigberk. Handlingen blev genast igenkänd som en slags fortsättning på hennes roman "Ur vulkanens mun".  Det är trots allt en ganska stor skillnad att läsa en roman om ett äktenskap som håller på att krascha, mot att se en pjäs med samma tema. Boken upplevde jag inte som jobbig och det äktenskapliga grälet i skriven form, gav mig en möjlighet att lägga boken åt sidan när det blev lite för tjatigt. Den möjligheten ges ju inte i en pjäs och det var väl kanske det, som gjorde att jag ibland tyckte att grälen blev lite för långa och just tjatiga. Därutöver var det en pjäs, som jag tyckte var bra. Skådespelarna var fantastiska och även glädjen att få vara som publik i Trappan gjorde att det kändes som väl använd torsdagskväll ur mitt perspektiv.

lördag 19 mars 2016

Våga älska

Jag hade sett en bild från filmen med Sven Wollter och Gita Nörby, där de ser lyckliga och glada ut bredvid varandra. En riktig varm och god film trodde jag utan att ha läst vad den egentligen handlade om. Nåväl, nog fanns det värme i den då det åldrade paret på ett sjukhem för äldre träffar varandra och tycke uppstår som det heter. Men den bestående känslan när filmen var slut var att ålderdomen kan vara full av sorg och vedermödor inte bara för de åldrande utan för de nära och kära. En känslosam och mycket bra film tycker jag.

måndag 29 februari 2016

The Danish Girl

Idag fick hon Oscars för sin roll i The Danish Girl. Alicia Vikander alltså och det var hon väl värd. Jag såg filmen för några veckor sedan och den tillhör kategorin "en filmen som är väl värd sitt biljettpris". Dessutom tillhör den kategorin, "based on a true story" och filmen av den sorten berör alltid mer och speciellt en sann historia av detta slag. Lili Elbe föddes som Einar Wegener i Danmark i slutet av 1800talet och blir den första personen som genomgår en könskorrigering. Livet därefter blev mycket kort. Alicia Vikander gör rollen som hustrun Gerda och att hon fick Oscars för den prestationen är inte svårt att förstå. När man ser en sådan här film tänker man onekligen på begreppet, "det går framåt för mänskligheten". Den förödmjukelse Einar Wegener får utstå i sitt sökande efter att få bli Lili Elbe är hemsk.
En film som beör mycket.

söndag 28 februari 2016

Den Unge Zlatan

Jaha, varför går en person som jag, som aldrig ser en fotbollsmatch eller hänger med överhuvudtaget när sporten kommer på tal och ser en film om Zlatan? Helt enkelt för att det handlar om Zlatan. Det är något i hans personlighet, eller rättare sagt den personlighet man får möta i pressen som gör honom intressant. I filmen får vi möta den kaxiga, unga Zlatan och den inte alls så glamourösa vägen från Malmö till Ajax och vidare. Jag tyckte mycket om filmen och Zlatan, "ingen kickar fotboll som du"!

Kärlek och Politik på Stadsteatern

Friedrich von Schillers pjäs skrevs på 1700-talet men temat känns igen från mer än en nutida pjäs eller TV-serie. Hur maktens män ibland gör allt för att nå dit de vill komma. I Stadsteaterns uppsättning möter vi Simon Reithner som Ferdinand. Han är förälskad i Luise, som spelas av Maja Rung och kärleken är besvarad. Men deras fäder har helt andra åsikter om vilka de ska gifta sig med och möjligheter för dem att uppnå ännu mer makt och inflytande. Ett drama från dåtid med mycket av nutid. Tre timmars skådespel med handling som berör och skådespelare av högsta klass sett ur mitt perspektiv.

söndag 24 januari 2016

Italienska skor av Henning Mankell

Det blir inga fler böcker av Henning Mankell. Trist. Jag har många olästa trots allt och nästa blir Svenska gummistövlar. Nu har jag lagt Italienska skor till lästa böcker och jag avslutade den med viss saknad. Jag skulle gärna velat få veta lite mer om kärlekshistorien mellan Fredrik och Harriet och han kunde fått förklara lite mer ingående varför han bara gav sig av på det där fega sättet utan att säga adjö. Titeln är speciell för just historien om de italienska skorna är en liten bisak i handlingen - men ändå - smått poetiskt med just den titeln. Jag tyckte mycket om boken och ser fram emot några timmar med Svenska gummistövlar. Tack Henning Mankell för allt du skrev och gjorde.

fredag 22 januari 2016

The Hateful Eight

Jag börjar med slutet. På väg ut från salongen när roll-listan rullar förbi på duken så sjunger Roy Orbison "There won't be many coming home" och det stämmer med hur filmen slutar.  I det snöiga, kalla Wyoming ligger raststället "Minnie's haberdashery" och där stannar diligensen på väg till Red Rock med Daisy som ska ställas inför rätta. Under färden dit har två liftare plockats upp. Någon som säger sig vara Red Rocks nye sheriff och en major från inbördeskriget som nu blivit prisjägare och har ett antal lik med sig som han ska inkassera belöning för. I härbärget de stannar vid finns inte ägaren Minnie utan istället fyra okända män. I väntan på bättre väder tvingas de stanna kvar. Det är inte många vänliga ord de säger till varandra och inte mycket är sanning utan istället lögner, hemligheter, fördomar och alla tycker sig ha rätt att agera utifrån att rättvisa kan skipas av just dom. Känns igen i alla konflikter, eller? Jag brukar aldrig bli besviken på en Tarantino film och även denna gång gick jag ut från salongen nöjd med de nästan tre timmar jag suttit där.

onsdag 13 januari 2016

En man som heter Ove

Ove Lindahl har upplevt mycket sorg i sitt liv. De han älskar och stått nära har han förlorat genom olyckor och sjukdom. Han ser ingen mening med att fortsätta leva och det är där vi kommer in i handlingen. I bostadsområdet där han bor är han den som bär bort cyklar som står fel, känner efter om alla låst sina garage och skäller ut de som inte stängt grinden till området, osv, osv... I en s k feel-good film skrattar man åt honom, något jag har svårt att tro att man skulle göra i verkligheten. I området flyttar det in en familj, där hustrun visar ovanligt mycket förståelse för den jobbiga Ove och får honom t o m att lära henne köra bil. Personkemin dem emellan stämmer, de kan skratta åt samma saker och hon drar sig inte för att säga emot när hon tycker han är jobbig. Ove är som sagt inget charmtroll, men han haft lyckan att bli älskad av en leende, glad, intelligent kvinna, som ser något positivt i Ove, något som jag har mycket svårt att se, men så kan det vara i film där skratten ligger lika nära hos publiken som gråten. Jag hoppas verkligen Rolf Lassgård får Guldbaggen för sin roll som Ove. Det är han väl värd ur mitt perspektiv.

lördag 2 januari 2016

Carol

En film som baserar sig på Patricia Highsmiths roman The price of salt. Hon gav ut den under pseudonym för ämnet, homosexualitet, var laddat på 1950-talet. Filmen har blivit så prisad, ja det var länge sedan jag läste en så enad kritikerkår hylla en film. Visst den var bra, skådespelarna, miljön, handlingen, ja allt levde upp till alla stjärnor och plustecken som den fått...men...den var lite väl långsam för att jag skulle bli så hänförd som resten av kritikerkåren.