The Green Book

Based on a true story. Ja, sådana filmer brukar oftast falla mig i smaken. Så även denna. Jag kunde inte hålla mig från att söka information om Dr Don Shirley filmen handlar om. Han kunde spela piano vid 2 års ålder, han doktorerade i musik och psykologi, talade 8 språk flytande och ja, ja..han spelade underbart på sin flygel. Nu var det ju inte honom vi lyssnade till i filmen, men vad det svängde. Det är under en turné i södra USA som han anställer den arbetslöse utkastaren Tony Lip Vallelonga. En familjeälskande, gapig, storrökande, lättretad man, men enligt min åsikt, med hjärtat på rätt sida. I det segregerade södern blir han den som blir mer än Don Shirleys chaufför och efter många meningsutbyten dem emellan blir slutet sådant som det ska vara i en film som får en att lämna biosalongen med ett leende på läpparna. När jag skrivit detta har jag samtidigt lyssnat till Don Shirley på Youtube. Vackert. Det är Tony Vallelongas son som står för manuset, vad jag förstår och jag läser även att det inte anses helt sant enl Don Shirleys familj, men, men, filmen är based on a true story och mer än så behöver inte jag veta för att ge den full poäng.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman

Det var lång kö på biblioteket så det dröjde innan jag fick låna boken. Många ville läsa den såklart. Säkert av många anledningar. Kända personer, deras turbulenta kärleksliv och så skriven av en person som är en del av handlingen gjorde boken extra intressant. Jag läste hans förra bok, Glöm mig, som handlade om hans relation till sin mamma och tyckte mycket om den. Alex Schulman är för mig en person, som jag för många år sedan retade mig på, tyckte han var jobbig mot andra kändisar, men det är nu en person, som jag lyssnar (läser) till med stor respekt. Han har tagit itu med de sidor hos honom som skapat problem i hans familj. Den här boken handlar till största delen om den omskakande kärleksrelationen mellan Olof Lagercrantz och Karin Stolpe och dess konsekvenser för resten av deras liv och för många fler. Oerhört stark skildring.

The Wife

En film jag kände att jag måste se av flera anledningar. Den hade överlag fått bra recensioner. Ämnet verkade intressant, skådespelarna likaså. Ja, visst införlivades de flesta förväntningarna, men trots detta tyckte jag att det gick lite för fort på slutet, med stora beslut. Ett livsmönster som levts i samförstånd under många år, blev plötsligt något som snabbt skulle avslutats i affekt. Nej, det kändes mer som ett sätt att få ett avslut på filmen, för mig alltså, säkert tycker många något annat.

Roma

Roma är en del av Mexico City. Ett medelklassområde där Cleo arbetade i en familj. Tiden är 1970-talet och handlingen är hämtad från Alfonso Cuaróns egna barndom. Kortfattad beskrivning av handlingen är att den är både mycket sorglig, men även full av kärlek och respekt för varandras liv. Jag ger den full pott.

Våroffer på Stadsteatern

När  dansdramat Våroffer  framfördes för första gången i Paris 1913 utbröt tumult i publiken och polis kom för att få ordning. Det var långt ifrån vanlig "tåspetsdans" och dansarna satt ned hela foten i golvet,  vilket upprörde publiken. När sista steget i dagens föreställning på Stadsteaterns stora scen var satt, möttes dansarna i stället av en publik som stod upp, applåderade, visslade, ja vi var helt tagna. Vilken dans, koregrafi, musik, nyskapande.....jag kan fortsätta med positiva uttryck hur länge som helst, men sammanfattningen blir; Oj, oj, vilken härlig föreställning, vilken härlig musik Stravinskij skrev. Den passar perfekt för streetdansare av denna kaliber.
I första akten mötte vi koreografen Fredrik Benke Rydman och han i sin tur mötte framtidens "kompis", en robot. Han fick ett glas vatten, blev omhändertagen när orken tröt. Ja, medan man satt hänförd över att se en dansare som han är, outstanding,  log man lite smått åt den rara robotens omsorg. ABB har anlitats för att få roboten att fungera, eller hur man nu ska uttrycka det. Musiken stod Johan Liljedahl för.
Tyvärr är alla föreställningar utsålda, men man får hålla tummarna att den sätts upp igen, när Stadsteatern öppnar efter sin renovering. Ännu en gång, vilken föreställning!!!

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Det var lång kö på biblioteket för den här boken. Väl värd att stå i, men otåligt innan det blev min tur. Jag visste att jag skulle tycka om den, för jag har aldrig blivit besviken på Jonas Hassen Khemiri, tvärtom mycket nöjd. Ävenså denna gång. Boken innehåller så mycket. Efter att ha läst en bit trodde jag att den på ett lite humoristiskt sätt skulle berätta om pappaledigheten med två små barn. Alla dagens små, men kanske jobbiga situationer, men så var det inte. Den innehöll så mycket mer av starka känslor, svek, besvikelse, brustna förhoppningar. Ja, ännu en gång har han skrivit en bok som jag bara kan ge pluspoäng.

Shakespeare in love på Stadsteatern

Det kändes som att vara på teater igen. Va? Konstigt. Förklaring. Jo, efter att under flertal år sett pjäser där scenografin varit minimal, kanske en stol, en vägg med en dörr, ja minst sagt sparsamt, så har det blivit något man vant sig vid, nästan förväntat sig att så kommer det att fortsätta framöver.
Men uppsättningen i denna pjäs var annorlunda, mycket påkostad, scenografin, alla dräkter, så många medverkande, ja det var något helt annat, som en pjäs från förr.
Ja, så var det handlingen. Den var ur mitt perspektiv, ganska oengagerande. Visst problem, klass, kön, vilka får/kan göra vad de vill.  Låter viktigt, jovisst, men ändå...
Sen var det andra saker som jag uppskattade mycket. Musiken, sången och skådespelare som Dan Ekborg, Katarina Ewerlöf, Lars Lind. Ingen kritik över de andra, men när dessa tre var på scen var det något extra för mig i publiken,

Ett dockhem 2 på Stadsteatern

I en intervjuartikel med Jan Malmsjö i tidskriften Senioren säger han att Marie är den bästa skådespelerskan i Sverige just nu. Vi talar alltså om Marie Göranzon, hans hustru. Efter att ha sett föreställningen Ett dockhem 2 på Stadsteatern är det inte svårt att hålla med honom. Hon var fantastiskt! Vilken kroppsspråk. Att sitta på en stol, lyssna till någons berättelse, och utan ord visa vad den väcker för känslor, ja det kan Marie Göranzon. Jag gick till föreställningen med en viss skepsis. Den hade inte fått lysande recensioner. Men vad är egentligen en recension? Ingen vetenskap, utan bara en uppfattning av den som skriver. För mig blir det bara plus. En pjäs om vad man fick göra, kunde göra och alla konsekvenser av att inte följa givet mönster.
 Att sedan språket inte var Ibsens 1800-talsspråk störde inte mig. Ja, summa summarum, en pjäs med god behållning, innehållsmässigt och skådespelarmässigt.

Vardagar av Ulf Lundell

Jag har haft trevliga timmar med Ulf Lundell på min balkong. Va?? , undrar kanske några av er. Lugn, lugn, han var inte där fysiskt, men kan man säga mentalt, så var det så han närvarade. Jag tyckte om boken och beundrar hans ärliga sätt att säga vad han tycker utan att tänka på om det är PK. Boken handlade om vad som händer i vardagen, städning, handling osv och vad man tänker på och reflekterar över. Tack Ulf Lundell, timmarna under markisen på balkongen var innehållsrika tack vare dig.

Beast

Den här filmen inledde en nysatsning på Biograf Kaskad i Blackeberg. En härlig 50-tals bio har blivit uppfräschad och kommer att visa en hel del sevärda filmer, ur mitt perspektiv, när man ser kommande repertoar. Första filmen blev alltså Beast, i regi av Michael Pearce och med bl a Jessie Buckley och Johnny Flynn i huvudrollerna. Handlingen utspelar sig på Jersey och den underbara naturen där. Det är väl kanske det enda som är underbart i filmen. Det är verkligen en thriller, där man vacklar i tron att nu vet jag vem som är den skyldige, till att helt tappa tron på att man är på rätt spår. Ur mitt perspektiv är det en jättebra film, precis så som en thriller ska vara.

Mamma Mia! Here we go again!

Oh, vad 2 timmar kan bjuda på härlig musik och många skratt! Det gjorde det igår när jag var på premiären på filmen, Mamma Mia! Here we go again! Vi satt i salong 1 på Fontänen (eller Filmstaden Vällingby, som den numera heter) och det var fullt med förväntasfulla människor. När filmen var slut applåderade vi och visslade, en helt naturlig reaktion när man fått skratta, lyssna till alla melodier framförda av förmågor som Amanda Seyfried, Lily James,  ja listan kan göras lång på alla som agerade till min fullständiga belåtenhet, så varför inte göra som jag; köpa biljett, luta er tillbaka och njuta!

Anders, jag och hans 23 andra kvinnor

En dokumentärfilm. Filmaren Nahid Persson sökte kontakt med en man på Tinder och det blev Anders som hon fastnade för. En 49-årig tennisspelare, charmig, snäll, omtänksam, så det är inte svårt att hon blir kär i honom. Ja, som titeln anger så har han relationer med många fler än Nahid och istället för att gråta, be honom dra eller liknande, när hon upptäcker det, så beslutar hon att göra en film om honom och hans många relationer. Ja, några andra kvinnor dyker inte upp i filmen, men det berättas om antalet och hur han för anteckningar för att minnas detaljer om dem och inte göra bort sig. Många i publiken skrattade åt handlingen, men själv tyckte jag inte att det var komiskt, snarare sorgligt för alla inblandade. Nahid jobbade med hjälp av terapeuter för att få Anders att ändra sig och sitt beteende. Ja, en ganska märklig film. Det är väl ungefär vad jag vill ha sagt.

Lite tillbakablickar...

Eftersom den här bloggen fungerar som mitt minne av det jag sett och läst, så bör jag också hålla den up to date, eller ivarje fall nästan. Nu har jag varit slö rätt så länge men gör nu en resumé av några månaders upplevelser vad gäller film och böcker och det blir kortfattat.

En sista semester
En film om ett åldrande par som ger sig ut på en roadtrip i USA. Både rolig och sorglig och med ett slut som jag inte hade väntat mig. Får många poäng av mig.

Judas av Amos Oz
En bok vi valt till vår bokcirkel och en författare jag läste för första gången. Resultatet av det blev att nu håller jag på med ytterligare en bok av honom. Gillar hans sätt att skriva.

Katitzi efter Katarina Taikons böcker
En entimmes pjäs som spelades på Trappan i Vällingby. Jag kommer mycket väl ihåg både böckerna och den färgstarka personen Katarina Taikon. En mycket bra föreställning ur mitt perspektiv.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
En bok vi valt till bokcirkeln. Vi var alla taggade att läsa den, kanske också för att den fått en av årets
Augustpris. När vi sedan satt för att diskutera den, tyckte vi att den var så nattsvart i sin framtids-version av Sverige att vi hade haft svårt att läsa den.

Tully
En film om en trebarnsmor, som led av sömnbrist och tyckte att hon hade det riktigt jobbigt. Hennes bror hyr en s k nattnanny, som ska se till att sömnen inte störs mer än nödvändigt och ja, sen rullar filmen på och jag tyckte nog att den var ganska tråkig trots allt och kände en viss lättnad när det var dags att lämna biosalongen för denna gång.

Besök av en gammal dam Stadsteatern

1956 skrev Friedrich Dürrenmatt pjäsen. Den börjar med att hon, den gamla damen, gör entré genom att dra i nödbromsen så att tåget stannar i den lilla staden. Fadäsen glömmer den upprörde tågvärden snabbt när hon lägger en bunt sedlar i hans hand. Hon möts av stadens borgmästare och staden elit, som förväntar sig mycket av hennes besök. När hon för 45 år sedan lämnade staden, var det som en övergiven, gravid tonåring och nu återkommer hon som miljardärska. Samma fysiska person, men någon som ses på och behandlas helt olika. Hon erbjuder staden en stor summa pengar, som även ska ges till dess medborgare, men det som krävs av dem för att pengarna ska delas ut känns alldeles för stort (till en början) för att accepteras. Den person, som övergav henne, ska dödas för att de ska få pengarna. Ja, hur slutar pjäsen? Checken skrivs ut och hon lämnar staden. Ett ordspråk infinner sig genast, nämligen Hämnden är ljuv och vad kan man inte köpa för pengar? Marie Göranzon spelade den gamla damen och det är en ynnest att få se henne i en roll. Ja, förresten så tyckte jag nog så om resten av ensemblen också.

Darkest Hour

Jag har nu kommit på ett bra sätt för mig att veta om jag ska se en film. Det finns en recensent som inte har samma uppfattning som jag när en film är bra, så det blir en enkel match, får en film höga betyg av den personen, då ska jag inte se filmen. Den här filmen fick inte särskilt höga poäng, men jag gillade den. Såklart att jag vet vem Churchill var och nu ser man honom i många avsnitt av The Crown på Netflix. Trots detta var filmen som en historielektion för mig. Intressant och upplysande. Jag gillade den, så det nya året har, trots mitt gnäll, givit mig en bra filmrecension.

Phantom Thread

Den andra nyligen sedda filmen som jag ska recensera. Jag återgår till begreppet, bra spelat, tråkiga personer. Jo, för jag tycker att skådespelarinsatserna i den här filmen var jättebra, men, men, huvudpersonerna var sådana att jag inte skulle stå ut med deras sällskap särskilt länge och just därför så tycker jag att även den här filmen inte prisas av mig, men av många, många andra.

The Death of Stalin

Ja, vad ska jag skriva nu, funderar, funderar. Jo, så här kan jag börja, om jag gått ensam på filmen, så hade jag rest mig efter ett tag och gått ut. Säger det något om min uppfattning? Jag tror inte att det är så intressant för någon varför jag dissar den. Läste recensioner när jag kom hem och såg att filmen hade både fått en 6:a och en 2:a, det säger lite om att smaken är olika. I biosalongen där jag satt skrattades de väldigt mycket av en del, men min bänkrad vad knäpptyst. Så. Det var allt jag hade att säga om den filmen.

Åtta kvinnor på Stadsteatern

Jag kan inte säga att jag ångrar att jag köpte biljett till genrepet av Åtta kvinnor. Jag kan inte heller säga att det var en föreställning jag njöt av att se. Ja ha, lite mer information kanske. Jo så här menar jag. Skådespelarna var jättebra, kul också att se Siw Malmkvist i en roll, Janne Tavares var det en fröjd att lyssna till när han spelade på olika instrument, sångerna var kul, jag skrattade då och då, så vad var då som var fel? Inget. Det är bara så att kriminalkomedi inte är en genre jag fullt ut gillar, så jag får skylla mig själv som gick, så ingen skugga över föreställning eller skådisar. Slut. Punkt.

Ted - för kärlekens skull

Samma kväll som jag skulle se filmen, läste jag i DN att Teds barn inte ville att filmen skulle göras.  De ville inte att pappas liv skulle bli uthängt på bioduken, då han med åren blev allt mer privat, står det i artikeln. Jag kanske såg den med lite mer kritiska ögon efter att ha läst detta. När jag sedan fortsatte, efter att ha sett filmen, att läsa vidare så framgår att Teds broder var positiv till den. Ja, vad tycker jag då? Filmen var bra. Att lyssna till låtarna gör ju ingen besviken. Teds bror Kenneth hade lika stor roll, som Ted i filmen och med tanke på att man oftast måste påminnas om att han stod för allt textmaterial, så var väl det rätt. Sedan tycker jag kanske att vi hade kunnat få lite mer musik och fler återblickar på hans liv som artist. Att han var en stor tennisspelare i sin tidiga ungdom och kompis med Björn Borg, kom som en överraskning. Sorgligt var det att förstå vilket helvete han vistades i, rent mentalt, den sista tiden i sitt liv. Vila i frid Ted.

Wonder Wheel

Varför tycker jag om att se filmer där epoken är 1950-talet och miljön helst från NewYork? Svårt att ge ett svar på, men så är det i alla fall. I Wonder Wheel utspelar sig handlingen på Coney Island nöjesfält. Vi möter en familj där pappan i familjen jobbar på pariserhjulet och mamman på en restaurang. Sonen är besatt av att tända eld på det mesta och någon lugn och ro finns inte på något sätt i den familjen. Plötsligt får de besök av mannens vuxna dotter, som rymt från sin maffiaboss till man och är nu behov av att kunna gömma sig för att undgå att bli dödad. Ja, och sedan då? Massor av dramatik, otrohet, kanske kärlek, ja i alla fall en handling som gör att man är intresserad av en fortsättning hela tiden. Kate Winslet är superb i sin roll tycker jag, ja alla gör ett jättebra jobb. Helt klart mycket mer än bara sevärd ur mitt perspektiv.