Besök av en gammal dam Stadsteatern

1956 skrev Friedrich Dürrenmatt pjäsen. Den börjar med att hon, den gamla damen, gör entré genom att dra i nödbromsen så att tåget stannar i den lilla staden. Fadäsen glömmer den upprörde tågvärden snabbt när hon lägger en bunt sedlar i hans hand. Hon möts av stadens borgmästare och staden elit, som förväntar sig mycket av hennes besök. När hon för 45 år sedan lämnade staden, var det som en övergiven, gravid tonåring och nu återkommer hon som miljardärska. Samma fysiska person, men någon som ses på och behandlas helt olika. Hon erbjuder staden en stor summa pengar, som även ska ges till dess medborgare, men det som krävs av dem för att pengarna ska delas ut känns alldeles för stort (till en början) för att accepteras. Den person, som övergav henne, ska dödas för att de ska få pengarna. Ja, hur slutar pjäsen? Checken skrivs ut och hon lämnar staden. Ett ordspråk infinner sig genast, nämligen Hämnden är ljuv och vad kan man inte köpa för pengar? Marie Göranzon spelade den gamla damen och det är en ynnest att få se henne i en roll. Ja, förresten så tyckte jag nog så om resten av ensemblen också.