3 akter, 31 medverkande och 93 scener, ja, jag tror att det är det som titeln vill förmedla. Innan man går på en 4 timmars lång pjäs hoppas man innerligt att den ska vara så pass bra att man inte sitter och längtar bort eller tänker på annat. Timmar kan ju vara långa medan åren går fort, har jag hört och nog stämmer det. Men faktiskt inte den här gången. Första akten, som förresten avbröts när den nästan var slut för att brandlarmet gick, var kanske den minst imponerande sett ur mitt perspektiv. Alla, jag menar alla, i en Norénpjäs har ju stora problem och det har jag inte svårigheter med att se, men här tyckte jag att de reaktioner på problemen som vi fick från scenen inte kändes riktigt sanna. Men allt detta "rättades till" i de två andra akterna och trovärdigheten, fortfarande sett ur mitt perspektiv, kändes sann och hemsk. - Hur orkar han skriva om alla tragiska livsöden?
4+ av 5
onsdag 23 oktober 2013
lördag 19 oktober 2013
Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek av Lena Andersson
En roman om kärlek låter varmt och vänligt - kanske? Men i den här romanen finns inget sådant. Bokens han är en berömd konstnär och bokens hon är en poet och essäist. Det börjar med att hon får i uppdrag att hålla ett föredrag om honom. Ett föredrag han besöker och ja..sedan börjar deras relation. I början träffas de enbart för långa intellektuella diskussioner i samband med middagar ute och för Ester, bokens hon, framstår Hugo, bokens han, som en underbar man. Några korta kärleksmöten blir däremot inte början på något för honom, men för henne början på årslångt lidande. Hon tror, hoppas, inser, deppar, för att på nytt börja om att tro och hoppas. Förgäves.
Lena Andersson använder ofta ord, som åtminstone jag, aldrig använder i vare sig tal eller skrift, panegyrik, modus, verbalerotisk, osv. Hon reflekterar över språket också, ganska kul, hur t ex "äldre person" låter yngre än en gammal och en "god vän" är mer avlägsen än en som rätt och slätt är vän.
Romanen är lättläst och jag tror att det är många som känner igen sig. T ex i detta ständiga pratande som den försmådda vill ägna sig åt medan den som försmår aldrig har behov av att prata.
4+ av 5
Adlibris: http://www.adlibris.com/se/bok/egenmaktigt-forfarande-en-roman-om-karlek-9789127136991
Lena Andersson använder ofta ord, som åtminstone jag, aldrig använder i vare sig tal eller skrift, panegyrik, modus, verbalerotisk, osv. Hon reflekterar över språket också, ganska kul, hur t ex "äldre person" låter yngre än en gammal och en "god vän" är mer avlägsen än en som rätt och slätt är vän.
Romanen är lättläst och jag tror att det är många som känner igen sig. T ex i detta ständiga pratande som den försmådda vill ägna sig åt medan den som försmår aldrig har behov av att prata.
4+ av 5
Adlibris: http://www.adlibris.com/se/bok/egenmaktigt-forfarande-en-roman-om-karlek-9789127136991
lördag 12 oktober 2013
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri
Jag har sett föreställningen på Klarascenen, inte läst boken som föreställningen baserar sig på. Början var väldigt rolig. Två kompisar växte upp tillsammans, en med fokus på KTH, den andra lärde sig aldrig förkortningen men brydde sig inte om sådana detaljer i livet. Där slutade kanske den roliga delen av pjäsen. Bilbomben i Stockholm blev något som gjorde Amor, den KTH fixerade ynglingen, till en rädd person. Rädd därför att beskrivningen på gärningsmannen stämde med en yttre beskrivning av honom. Känsla av utanförskap blev väldigt kännbar. Det är den tragiska, inte alls roliga delen av pjäsen, som man tar med sig när man lämnar lokalen efter 1 1/2 timme. Att Jonas Hassen Khemiri känner så, vet vi efter det öppna brev han skrev till Beatrice Ask (http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask/ ) och jag kan bara känna att det är trist, mycket trist att det ska behöva vara så för någon i Sverige.
4+ av 5