Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri

Jag har sett föreställningen på Klarascenen, inte läst boken som föreställningen baserar sig på. Början var väldigt rolig. Två kompisar växte upp tillsammans, en med fokus på KTH, den andra lärde sig aldrig förkortningen men brydde sig inte om sådana detaljer i livet. Där slutade kanske den roliga delen av pjäsen. Bilbomben i Stockholm blev något som gjorde Amor, den KTH fixerade ynglingen, till en rädd person. Rädd därför att beskrivningen på gärningsmannen stämde med en yttre beskrivning av honom. Känsla av utanförskap blev väldigt kännbar. Det är den tragiska, inte alls roliga delen av pjäsen, som man tar med sig när man lämnar lokalen efter 1 1/2 timme. Att Jonas Hassen Khemiri känner så, vet vi efter det öppna brev han skrev till Beatrice Ask (http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask/ ) och jag kan bara känna att det är trist, mycket trist att det ska behöva vara så för någon i Sverige.

4+ av 5