En roman om kärlek låter varmt och vänligt - kanske? Men i den här romanen finns inget sådant. Bokens han är en berömd konstnär och bokens hon är en poet och essäist. Det börjar med att hon får i uppdrag att hålla ett föredrag om honom. Ett föredrag han besöker och ja..sedan börjar deras relation. I början träffas de enbart för långa intellektuella diskussioner i samband med middagar ute och för Ester, bokens hon, framstår Hugo, bokens han, som en underbar man. Några korta kärleksmöten blir däremot inte början på något för honom, men för henne början på årslångt lidande. Hon tror, hoppas, inser, deppar, för att på nytt börja om att tro och hoppas. Förgäves.
Lena Andersson använder ofta ord, som åtminstone jag, aldrig använder i vare sig tal eller skrift, panegyrik, modus, verbalerotisk, osv. Hon reflekterar över språket också, ganska kul, hur t ex "äldre person" låter yngre än en gammal och en "god vän" är mer avlägsen än en som rätt och slätt är vän.
Romanen är lättläst och jag tror att det är många som känner igen sig. T ex i detta ständiga pratande som den försmådda vill ägna sig åt medan den som försmår aldrig har behov av att prata.
4+ av 5
Adlibris: http://www.adlibris.com/se/bok/egenmaktigt-forfarande-en-roman-om-karlek-9789127136991
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar