Det här är min historia

Jag börjar med att säga TACK! Tack Fredrik Apollo Asplund för att vi fick ta del av din historia! Vilken stark person du måste vara. Du visste vad du ville tidigt i livet. Sökte vägarna för att komma dit, blev besviken, fortsatte kampen  i en miljö som inte var den lättaste att ta sig ur för att komma till en ny tillvaro som var svår att nå sitt mål i, trots begåvning och kämparglöd. Denna berättelse bjöd du oss på och jag bara satt där lyssnade, häpnade över din historia och njöt av att se din dans, så ännu en gång, tack Fredrik Apollo Asplund.

Ni som läser detta och inte sett föreställningen, håll ögonen öppna efter möjligheten när tillfälle ges och ni får en dryg timme med guldkant.

Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel

Agneta Pleijel, en författare och kulturskribent som jag mycket väl känner till namnet, men inte läst någon bok av. Den första blev Spådomen. En flickas memoarer, som vi valde till månadens bok i bokcirkeln. Spådomen skymtade förbi i handlingen, men flickans memoarer fyllde varje sida. Vi får följa henne i 20 år. Del 2 i hennes berättelse med sitt liv som stomme i handlingen kommer ut 2017 och heter Doften av en man. Hur vet jag detta? Jo, jag var på Bokmåndag i Trappan där Agneta Pleijel berättade om Spådomen. Trappan är Stadsteaterns scen i Vällingby. Nå, det var mycket kringsnack, eller hur? Vi i bokcirkeln tyckte alla mycket om boken och alltså även jag. Ibland kan en uppväxt vara svår av orsaker som att man aldrig riktigt vet vad som sker i ens närmaste omgivning. Föräldrarna, vad vill de med sina liv? Är vi en familj? Älskar vi varandra? Ovissheten om allt detta gör uppväxten inte till den fina, trygga verklighet, som man kan tro av den yttre fasaden. Del 2 ger oss en välkomnande fortsättning på livet för flickan och jag väntar på den.

Donna Juanita på Stadsteatern

Hasse och Tage hör till mina absoluta favoriter. Alltid är deras texter en fröjd att lyssna på, alltid. Donna Juanita på Stadsteatern innehöll 28 låtar ur deras repertoar och de framfördes som en del i handlingen om den unga Anita, som efter att ha fått en brudklänning i present av sina föräldrar, snabbt lämnar dem för att med sin bror som resesällskap och protokollförare, utforska det där med kärlek på ett annat sätt än som en snäll, lydig hustru. Gina Dirawi är den unga Donna Juanita, som hon väljer att kalla sig och Claire Wikholm den äldre. Det är en härlig fart och stämning i hela pjäsen och om jag ska lämna någon önskan som inte uppfylldes enligt min åsikt, så skulle det vara ett något mindre tempo vissa gånger. Texterna i sångerna kom inte fram ordentligt, men som sagt föreställningen var jättebra. Härligt att få ha sett den i bästa av sällskap!!

Florence Foster Jenkins

Hugh Grant imponerar verkligen i den här filmen. Han har en annan framtoning en den man är van vid att se honom i. Han spelar den omtänksamma vännen och "managern" till Florence, som spelas av Meryl Streep. Ja, hon fanns i verkligheten, Florence Foster Jenkins och hon älskade musik. Framförallt att själv sjunga operor och hon valde då att ha sina vänner som publik. Det som utmärkte henne speciellt var ju att hon kunde inte sjunga. Hon lär ha sagt "People may say I couldn't sing, but no one can ever say I didn't sing". Nej, det stämmer för sjöng gjorde hon verkligen och toppade "sin karriär" genom att hyra Carnegie Hall. Kort därefter dog hon. Filmen bjöd på många skratt, men jag tyckte också att det var vemodig. Alla de vänner som klappade i händerna och låtsades att det tyckte om hennes sång, varför? Skivorna hon spelade in kan ju knappast ha avlyssnats med njutning utan genom att skratta åt hennes tappra försök att sjunga vackert.

Bridget Jone's baby

Jaha, så var det dags för en ny film om Bridget Jones. 15 år sedan första visades. Ja, det är så klart inte bara jag som blivit äldre utan helt klart även skådisarna. Nu är Bridget 40+, singel och satsar på sin karriär. Det går lite överstyr både på jobbet och även på en rockkonsert där spriten flödar. Jaha, så där blev hon då gravid utan att vara riktigt säker på vem som är pappa till hennes efterlängtade barn. De båda presumtiva fäderna visar lika stort intresse att bli pappa  och blir även kompisar i väntan på faderskapstesten. Filmen slutar i s k feelgood stämning och jag var väl såå däär road...men resten av salongen hade skrattat hejdlöst filmen igenom. En ganska lagom film ur mitt perspektiv.

Captain Fantastic

Familjen Cash lever ett helt isolerat liv i skogarna i Nordvästra USA. När filmen börjar är det pappan som tillsammans med sina 6 barn jagar, dödar och tillsammans slaktar en hjort. Udda beteende? Javisst, hela filmen handlar om en familj, där föräldrarna valt, med barnens bästa i åtanke, att själva stå för uppfostran helt fri från samhället i övrigt. Barnen är språkkunniga, läser mycket avancerad litteratur, tränar mycket, sjunger spelar. De lever ett mycket aktivt liv tillsammans, men saknar helt förmågan att ingå i ett större sammanhang med andra människor. Mamman i familjen är biopolär, vårdas på sjukhus och tar i början av handlingen sitt liv. När resten av familjen då ger sig ut på vägarna i sin minibuss för att på alla sätt försöka förmå mammans föräldrar att de ska få begrava henne på det enda sätt de tycker är rätt, börjar turbulensen i familjen. Äldste sonen börjar ifrågasätta om sättet han lever på är det han vill göra. En film som jag utan tvekan tycker innehåller så mycket handling att den helt klart hamnar på topplistan för året.