onsdag 9 december 2015

Livläkarens besök på Stadsteatern

Jag har boken oläst, som så många andra, i min bokhylla. Det får bli av nu. Att jag vet handlingen och slutet spelar ingen roll. Berättelsen som Per Olof Enquist har skrivit ger oss en bild av denna märkliga man, den tyske livläkaren Johann Friedrich Struensee och det är den bilden vi får på Stadsteaterns stora scen under några timmar. Han kom till det danska hovet för att hjälpa den psykiskt sjuke konungen Christian den sjunde. Det är som den ivrige reformatorn, ministern och drottningens älskare vi får möta honom i Per Olof Enquists gestaltning. Under den korta tid han hade makt att formulera sina nya krav på det danska samhället framförde han bl a krav för alla att studera, skydd för ogifta kvinnor och deras barn. Detta föll inte i god jord och när han fick barn med drottningen fanns skäl att avsluta hans tid i hovet för hans meningsmotståndare. Han halshöggs 1772, 34 år gammal.

En grym historia, gestaltad av en samling duktiga skådespelare. Joel Spira, Lina Englund, Tomas Bolme, Marika Lindström för att nämna några. En mycket bra teaterföreställningen ur mitt perspektiv.

fredag 4 december 2015

En underbar jävla jul

Visst finns det tillfällen när man mer än väl fattar läget och vill säga NU RÄCKER DET! Eller hur?
Så kändes det ganska snart när jag satt i salongen och såg Robert Gustafsson i affekt gånger 100 häva ur sig den ena plumpa åsikten efter den andra om hur han såg på förhållandet mellan sin homosexuella son och hans partner. Som sagt, jag var inte road utan i stort sett bara uttråkad, ja, så kan det vara ibland när man är på bio.

söndag 15 november 2015

Lola Blau på Stadsteatern

En av fördelarna med att se ett genrep av en föreställning (förutom priset förstås) är att jag inte grundar min uppfattning, medvetet eller omedvetet, på recensioner jag läst i tidningar om pjäsen. Helt nollställd (hi, hi) sitter jag där och låter mig underhållas. När jag och resten av personerna jag var med på genrepet gick ut från salongen tyckte vi samstämt; "vilken artist Sara Jangfeldt är, vilken förmåga att sjunga, dansa, skådespela!" Ja, jag kan inte påminna mig när jag senast blev så hänförd av en föreställning.
Handlingen sägs vara en förtäckt självbiografi av kompositören och manusförfattaren Georg Kreislers eget liv. Handlingen spänner över många år. När pjäsen börjar möter vi en åldrad, lätt förvirrad Lola Blau som sitter i sitt stökiga rum och minns, eller tror sig vara på väg till ett scenframträdande i sin ungdom. Hon tvingas fly från Wien till USA under andra världskriget och blir framgångsrik underhållare under en tid over there. Återvändandet till Europa efter många år i USA  och mötet med sin ungdomskärlek Leo blir inte vad hon hoppats och trott på. Två timmar med Sara Jangfeldt är två timmar väl använd tid!

tisdag 10 november 2015

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

Ännu en fullträff av Jonas Hassen Khemiri. Den unge döde Samuel beskrivs och blir ihågkommen av många och för alla blir han en speciell person men inte lika för någon. Den är både lättläst och svårläst. Boken växlar ständigt mellan vilken det är som minns och reflekterar och där gäller det att hänga med, va..vem..vadå? Just det upplägget gör boken unik och intressant. Ja, som sagt en mycket, mycket bra bok ur mitt perspektiv!

Spectre

Den 24:e filmen om James Bond. Otroligt. Daniel Craig i rollen som agent 007. Jag såg Skyfall och därför börjar jag naturligtvis med att jämföra vilken jag tycker bäst om. Knasigt egentligen, men ofrånkomligt. Skyfall vann. Musiken passade mig bättre och den innehöll inte lika många helt vidriga scener som Spectre. De återkommande, otroliga slagsmålen och jakterna är däremot just så otroliga att de inte framstår som otäcka, men vid några tillfällen var våldet sådant att man måste titta bort från duken. Annars är ju en Bond film unik och den måste verkligen vara svår och dyrbar att spela in. Ja, vi får se om det är Daniel Craig, som även i nästa film säger "my name is Bond, James Bond". Jag kommer i alla fall att se den.

Farmor och Vår Herre på Stadsteatern

Vad lätt det är att ta till sig texten från något så gammalt som Hjalmar Bergmans Farmor och Vår Herre. Bara några klick på webben och så har man hela texten som finns i Projekt Runeberg. Efter många diskussioner med några medföljare till teatern om "hur slutade egentligen pjäsen", var det lockande att läsa just slutet och fundera. http://runeberg.org/farmor/17.html
Rollistan var full av det bästa Stadsteatern har att erbjuda. Yvonne Lombard, Meta Velander, Lars Lind, Christer Fant, Sten Ljunggren. Ja, listan kan göras längre och det var en känslosam, dramatisk
pjäs om en gammal kvinna och hennes tankar och ihågkommanden.

söndag 25 oktober 2015

Kristina från Duvemåla

Jag såg musikalen 1995 och hade nu glädjen att få se den igen på Cirkus som en födelsedagspresent. 1995 var känslan mer av att jag såg något historiskt, en folkvandring som ägde rum på 1800-talet, men nu kändes den helt plötsligt väldigt aktuell. Familjer valde, ofta med stor ångest, att lämna sitt hemland för något bättre långt borta. De for över stora hav och kom till landet där språket inte gick att förstå, men de hade alla en önskan om ett bättre liv.
En sång i musikalen berör mig alltid så starkt. Tidigare lyssnade jag till på YouTube med Peter Jöback. I Cirkus uppsättning sjunger Oskar Nilsson, som har rollen som Robert på Cirkus  och den finns  på YouTube från invigningen av Friends Arena. Lyssna och njut och tårarna kommer garanterat https://www.youtube.com/watch?v=Xn8h-03hrTY

måndag 19 oktober 2015

Jag är Ingrid

En film om Ingrid Bergman. Jaha, varför ser jag den? Mest kanske för den fick så fin kritik, för visst vet jag att hon var en stor skådespelerska och visst vet jag att hennes liv på det privata planet var ganska olikt många andras, men ändå, varför ville jag se den, eftersom jag trots allt inte är så intresserad av hennes liv? Nu efteråt så kan jag väl sälla mig till skaran som tycker filmen är bra. En sak som säkert bidrog till det, var alla dessa amatörfilmer från hennes privatliv som hon lämnade efter sig. Ett universitet i USA har fått hennes efterlämnade dagböcker, brevväxlingen mellan hennes föräldrar och massor av fotografier. Hennes barn var med och berättade om sin mamma och deras uppväxt med och utan henne. Ja, sammanfattningsvis en innehållsrik film om en kvinna med ett liv som skilde sig från de flestas.

måndag 28 september 2015

Glada hälsningar från Missångerträsk

Min andra svenska film på några veckor. Den förra var jag inte nöjd med, men den här var rolig. Ibland räcker det med en så kort recension tycker jag. Filmen var kul, miljön var härlig, skådisarna bra. Helt enkelt bjöd filmen på rolig underhållning i dryga timmen. Det räcker bra en fredagkväll!

Så ock på jorden

Jag trodde att det var en film att skratta till. Det är inte dumt tycker jag. Gjorde jag det? Nej. Varför? Den var tråkig. Alla var antingen sura, skällde på varandra om och om igen, eller så var de överdrivet kreativa. Ut med bänkarna i kyrkan, fixa en kör på nolltid för en TV-inspelning, på, på, på. Puh, man blev  trött bara av att titta på det. Jag läser att handlingen ska vara "En livsbejakande berättelse om kärlekens, musikens och dansens kraft att förändra människor". Det låter riktigt seriöst och kanske allvarligt, men nej, jag tyckte bara att det var de stora överdrifternas film helt igenom. Tyvärr, eller kanske bara så att det inte var en film som passade mig.

fredag 4 september 2015

Visenterna av Ulf Lundell

Han är ingen muntergök precis, Frank Kornfeldt, som är huvudpersonen i Ulf Lundells roman Visenterna. Ja, han är i stort sett den enda personen i romanen. Franks kärlek Erén har lämnat honom och det är inte någon annan han direkt konverserar med. Frank Kornfeldt har stora likheter med den Ulf Lundell, som vi känner genom pressen. Han lever sitt liv i Skåne, är författare och har en slags hatkärlek till Stockholm, som han återvänder till då och då i sitt arbete.  Frank upprörs över mycket i tillvaron. Han har en åsikt om det mesta som det skrivs om i pressen och han verkar väldigt påläst, måste jag säga. Många gånger går jag från en åsikt om något han har, för att  googla på det och  få veta lite mer om händelsen. Han gillar inte alliansen och vill se ett maktskifte i Sverige, något som han återkommer till ganska ofta. Det tog mig ganska lång tid att läsa boken. Handlingen är sådan att man inte tappar fokus bara för det har gått några dagar sedan man sist läste. Det är dryga 500 sidor om Frank Kornfeldt och hans åsikter och jag gillar upplägget. - I slutet av boken kommer Frank på en privat guidning av visenterna i Eriksberg, en guidning som till största delen bestod av en tyst reflektion från Frank om människans roll i historien. Bra skrivet Ulf Lundell.

måndag 31 augusti 2015

Min kamp på Stockholms Stadsteater

Jag var mer än nyfiken på hur man skulle gestalta Knausgårds Min kamp på scenen. Jag tillhör dem som med stor behållning läst de 6 banden på sammanlagt över 3000 sidor. Men hur skulle det kunna bli en lika bra pjäs? Scenen var öde. En jättestor sten mitt på och  för övrigt ingenting. Jo, en mikrofon i ena ändan. Så kom då skådespelarna in på scenen, klädda i, som det såg ut, sina vanliga vardagskläder. Pjäsen började. De ställde sig en rad framför mikrofonen och ... här kom Knausgårds text, precis som jag kom ihåg den. En komprimerad sammanfattning av böckerna om man vill se det så. Var det bra? Jaaa. Man fick så att säga suga på karamellen en gång till. I bland skrattade jag och ibland, precis som i början av pjäsen, kände jag de känslor, som Knausgård är expert på att förmedla. Barndomens känslor, skam, rädsla, raseri. De kunde vara så starka att de vara endast de som existerade och han själv blev som utplånad, skriver han och det förmedlades på scenen. Det är just det i Knausgårds verk som berör mig mest. De känslor, som vi alla bär på, men som så sällan förmedlas i ord. Det är ju inte heller alltid så PK. En pappa som sitter på en sångstund med sitt barn t ex och bara längtar därifrån, nej sådant talar vi inte om. Summa summarum blev pjäsen precis sådan som jag önskade, utan att ha förmågan att tänka ut att så gör man det. Skådespelarna Jessica Liedberg, Sven Ahlström, Gerhard Hoberstorfer och Ann-Sofie Rase tillsammans med regissören Ole Anders Tandberg mottag mitt stora tack för att ni gestaltade Knausgård på scen. Jag njöt!

torsdag 6 augusti 2015

Vi av David Nicholls

Grand tour låter väldigt antikt, men det är väl i princip vad familjen Petersen i David Nicholls bok Vi ska ut på. Deras son är 17 år och ska snart flytta hemifrån och innan dess ska familjen besöka historiska platser i Europa tillsammans. Jag tänkte ibland när jag läste boken att om jag ska besöka någon av dessa platser, så kan boken verkligen fungera som en guidebok för så detaljerat beskriver Nicholls platserna. Innan resan startar så säger frun att hon vill skiljas, men först denna resa. Mannen i familjen hoppas på att resan kanske ska få henne att ändra sig och sonen är verkligen tonårsstrulig gånger 5. Jättejobbig och det framförallt mot pappan. Nåväl, vad tyckte jag om boken? Bra, en helt OK feelgood bok. Lättläst, både lite sorglig och rolig. Slutet var helt perfekt ur det perspektivet också!

tisdag 30 juni 2015

Självständighetsdagen av Richard Ford

Frank Bascombe är en vän. Vad då? Jo, ju längre man kommer i handlingen om hans liv, desto mer involverad blir man och det är precis som med en vän IRL, man lyssnar. I bokens värld kan man inte komma med egna idéer eller synpunkter, men, som sagt han känns som någon man känner. Boken är långt ifrån en spänningsroman, men hans livs ups and downs är sådana att man känner engagemang och vill att han väljer rätt. Berättelsen om Frank Bascombe började i boken Sportjournalisten och fortsätter i Som landet ligger. När vi möter Frank är han 38 år och i Som landet ligger har han blivit 55 år och snart är det dags att välja ny president George W Bush eller Al Gore? Ja, jag ser fram emot fortsatt bekantskap med Frank.

Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/sjalvstandighetsdagen-9789173376327

måndag 18 maj 2015

Girighetens pris

En av anledningarna till att jag såg filmen, var att den var italiensk. Det är inte ofta, som jag ser en film där språket inte är antingen engelska eller svenska. Jag tyckte mycket om den. Varför? Av många anledningar, den kändes aktuell med fokus på det ekonomiska läget i Europa. Den hade ett speciellt sätt att presentera handlingen, då vi fick se den i tre kapitel, där historien visades om igen, men utifrån 3 personers upplevelser och det var perfekt tyckte jag. Såå, summa summarum, en mycket sevärd film ur mitt perspektiv.

I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson

En bokcirkel bok som jag inte skulle valt själv. Det är en av fördelarna med en bokcirkel att få läsa böcker som några andra tycker är läsvärda. Nå, vad tycker jag om denna bok. Vackert språk, snälla människor, lugnt tempo. I början spännande för jag undrade: varför stänger hon in sig? Senare delen av boken tappade jag intresset och även fast två frågor, som jag aldrig fick svar på, dök upp, så räckte inte det för att jag skulle rekommendera den, som en bok man borde läsa, men ändå...helt OK.

onsdag 6 maj 2015

Dora Bruder av Patrick Modiano

När man läst den 119 sidor tunna boken förstår man verkligen att det är en Nobelpristagare som skrivit den. Patrik Modiano vill inte lämna det förflutna i glömska. Ett öde som Dora Bruders måste vi läsa om, uppröras över, även undra över, men framförallt inte glömma. Under 9 år sökte Modiano efter vad som gjorde att Dora Bruder rymde 2 gånger och var hon då var. Han hade läst en efterlysning i en tidning från 1941 och då började hans efterforskningar. Hans stil är långt ifrån sentimental, men man berörs hela tiden känslomässigt.
Nu fortsätter jag med Nätternas gräs på 137 sidor och Tack! Patrik Modiano för timmarna jag får tillbringa med ditt skrivna ord!

söndag 3 maj 2015

Familjen Bélier

Filmen är en s k feel good film som även fått det rosa märket av SF, vilket betyder att de rekommenderar den. Gör jag det? Nej. Det är en komedi. Skrattade jag? Nej. Tyckte jag att miljön, den franska landsbygden var mysig? Ja.
Slut!

Hägring 38 av Kjell Westö

Jag fick tillfälle att lyssna till författaren när han blev intervjuad på Stockholms stadsbibliotek. Han berättade om sitt författarskap och sina böcker och besvarade frågor från publiken. När någon där ställde frågan om slutet på Hägring 38 förbyttes den tysta publiken till en protesterande sådan. "Nej, nej, berätta ingenting. Det förstör för de som inte läst boken" löd protesterna. Jag hade inte läst boken då och blev naturligtvis nyfiken på just slutet. När jag sedan började läsa boken slogs jag av vad lite jag visste om det finska inbördeskriget. I skolan tillhörde historieämnet inte det som fängslade mest. Kanske berodde det på mig, men även på upplägget av ämnet på 1950-talet. Men tack vare google kan man nu förkovra sig snabbt och det gjorde jag efter att ha läst boken. Handlingen tilldrar sig  till stor del i slutet av 1930-talet, men personerna i boken har upplevt det finska inbördeskriget 1918 och konsekvenserna av det får vi läsa om. Boken är spännande och hemsk, men mycket bra.

torsdag 16 april 2015

The theory of everything

Det är när han är ung, nyförälskad, en mycket duktig student vid Oxford och med mångas förväntningar på sig, som han får han sin dom: 2 år kvar att leva. Det var vad läkaren trodde när han diagnostiserar att Stephen Hawkings kollaps orsakas av sjukdomen ALS. Han lever ännu och är nu 73 år,  har fått 3 barn och forskat om teoretisk kosmologi och kvantmekanik. Han har många teorier om de svarta hålen i rymden, kosmos, universums framtid och massor mer som jag inte riktigt greppar eller är särdeles intresserad av. Kanske tänkte filmskaparna att det fanns fler av min sort bland de som skulle se filmen, för den inriktade sig mest på hans privatliv och relationen till sin fru som han mötte tidigt på universitetet. Det räckte som underlag för en bra film för mig, lagom feel good utan att nå de största superlativen.

Ansvaret är vårt Tingsten

Klart man vet vem Tingsten är. Ja, både ock - för den kunskap och insikt jag hade när jag lämnade salongen på Kulturhuset, hade jag inte när jag satte mig där för att se Joakim Stens pjäs efter boken om Herbert Tingsten av Per Wirtén. Robert Fux är ensam på scen under 1 timme och 45 minuter som pjäsen varade och han är helt enkelt fantastisk. Att säga det han tyckte var något Tingsten aldrig tvekade att göra. Han var med andra ord inte alltid PK, men däremot väldigt politisk och hade en åsikt om det mesta. Med gäll och pipig röst fick vi höra åsikterna genom Robert Fuxs gestaltning. När han vid några tillfällen övergick till sin naturliga mörka röst, lyssnade vi på det sagda med en annan mer "seriös" inställning. Märkligt. En verklig toppenpjäs ur mitt perspektiv.

söndag 22 mars 2015

Still Alice

Neuroforskaren Lisa Genova har skrivit boken Still Alice som är underlag till filmen med samma namn. Den handlar om den 50 åriga akademikern Alice som får veta att hon har ärftlig Alzheimer. Utan överdrifter men sakligt och gripande fick vi förstå vilket helvete sjukdomen är för Alice och även hennes familj. I ett ganska tidigt skede av sjukdomen håller hon ett tal på en konferens om Alzheimer och med en överstrykningspenna markerar hon rad för rad i sitt nedskrivna tal för att inte villa bort sig och det hon berättar om är den hemska framtid hon är medveten om att hon går till mötes. Gradvis blir hon en annan, hennes personlighet förändras och suddas ut, men hon är fortfarande Alice. Jag tycker att filmen var bra och inte sentimental eller överdriven. Den gav oss en insikt om en sjukdom vi alla fruktar.

onsdag 18 mars 2015

Hotell Marigold 2

Harmlös. Det är ett ord jag inte använder ofta, men nu gör jag det. Jag tycker just att det innefattar ungefär var jag tycker filmen är, harmlös. Vi som ser Downton Abbey på TV kunde bocka av den ena efter den andra av skådespelarna därifrån. Little too much, om ni frågar mig. Som grädde på moset kom Richard Gere och förgyllde filmen. Det var många kärlekshistorier och ett plus till filmens regissör, så måste inte kärleken riktas till en ung kvinna utan även de med rynkor och grått hår dög, hi, hi. Sammanfattningen blir harmlös underhållning, med härlig dans i slutet.

Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg

Beckomberga fanns i min närhet i hela min barndom. Jag växte upp alldeles intill och min mamma arbetade där en tid, liksom flera av mina barndomskamraters föräldrar. Beckis, som det kallades var stort och även lite skrämmande. Vi berättade historier som vi snappat upp om händelser därifrån och om morgonen tog vi buss 117B till skolan. Den hade ändhållplats vid en av grindstugorna, som nu är restaurang. När jag läste att Sara Stridsberg skulle bli intervjuad om boken i Klockhuset inne på området, så ville jag naturligtvis gå dit och lyssna. Boken är en fiktiv berättelse, men även Sara Stridsberg har barndomsminnen från sjukhuset. Det var intressant att lyssna till henne och även att för första gången besöka Klockhuset som jag passerat många gånger. Romanens upplägg med korta kapitel är ovanligt, men jag tyckte mycket om att läsa boken på det sättet, det gav en slags ro att reflektera över innehållet på.

lördag 14 mars 2015

Fredrik & Filip presenterar Trevligt folk

Initiativtagaren till projektet att bilda ett bandylag med en grupp somalier som bor i Borlänge står egenförtagaren Patrik Andersson för. Idé och manus till filmen står Fredrik Wilkingson och Filip Hammar för. Själva prestationen att ta sig till VM i Sibirien står grabbarna från Somalia i Borlänge för. Filmen bjuder på så mycket. Många skratt, gripande berättelser och ett härligt avslut där även skymtas en fortsättning för bandylaget i  kommande VM matcher.

Marina av Carlos Ruiz Zafón

Boken presenterades av författaren som hans första vuxenbok. Jag kan ändå tycka att den genre som han skriver romanen i är en sådan att den fullt ut skulle uppskattas av unga vuxna som med behållning läser t ex Twilight. Egentligen är det ganska onödigt att åldersbestämma böcker för olika grupper, för gillar man böcker om det onaturliga, skrämmande, mystiska, underjordiska labyrinter osv, så gör man säkert det livet igenom. Den här boken hade ett vackert språk, handlade om kärlek, vänskap och var sådan att jag, som annars väljer bort böcker om det onaturliga, läste den med stor behållning.

tisdag 10 februari 2015

Boyhood

12 år, så lång tid tog det att spela in filmen. Mason är 6 år när filmen börjar och ligger på gräsmattan, väntar på mamma som ska hämta honom från skolan och han har precis kommit på hur getingar blir till. När vi lämnar honom är han 18 år och ska lämna mamma för att börja på college och valen inför framtiden blir påtagliga. Vi är med och ser hur hans liv formas. Stora och små händelser, inga sentimentala inslag, inget vi behöver ta ställning till utan vi kan enbart vara med. Allt kändes äkta när vi flyttar med familjen och är med i barndom, skolgång, kärlek, skilsmässor och även lite politik.
Filmen är lång tidsmässigt, men aldrig långtråkig utan en riktig fullträff.

söndag 8 februari 2015

Birdman

Det gnistrar av stjärnor, plus, getingar osv, när man läser recensioner av filmen Birdman. Klart som sjutton att man ska se filmen. Varför går man därifrån då utan att ha kommit i närheten av alla dessa ovationer för filmen? Jag har funderat på den saken. Det är inte dåliga skådespelarinsatser, nej, för dessa var strålande. Edward Norton, Michael Keaton är ju verkligen skådisar som jag gillar. Men vad är det då? Jo, helt enkelt själva handlingen. I den här filmen möter vi en ganska avdankad skådespelare som har på sin CV rollen som Birdman, en superhjälte som han lämnat för länge sedan. Nu satsar han sina pengar på att slå igenom på en Brodwayuppsättning. Och, ja, det är där mitt ointresse kommer in. Jag kan helt enkelt inte engagera mig i hans problem både inom teatern och privat. En detalj därutöver som drar ner poängen från mig är en nästan ständigt trumbeat. Jazzigt, kanske? Jag gillar jazz, men inte trumbeat i filmer. Ja, nu låter jag sååå gnällig så det är bäst att sluta här. Många, många gillar filmen, men inte jag.

lördag 7 februari 2015

Utan personligt ansvar av Lena Andersson

När jag skrev om Egenmäktigt förfarande, så var en av sakerna jag tyckte utmärkte boken, alla ovanliga ord den innehöll. Den saken fortsätter här. Några exempel exeget, artefakt, talakter, impertinent, horrör, redundant. Jag brydde mig inte om att slå upp de ord jag inte förstod, handlingen gjorde det onödigt. Det jag koncentrerade min läsning på var istället hur skulle det gå för Ester Nilsson när hon förälskar sig i den gifte skådespelaren Olof Sten? Även denna gång, precis om i Egenmäktigt förfarande, blir det en romans enbart för henne. För Olof verkar både Ester och hans fru vara av mindre betydelse, eftersom han så utan ansvar bedrog båda och detta insåg han överhuvudtaget inte. Ester är alltid ärlig i vad hon tycker och känner och tyder Olofs återkommande närmanden, som att han inte har bestämt sig och att det finns en chans för hennes kärlek till honom.
Någon tredje bok om Ester Nilsson säger Lena Andersson att det inte kommer att bli, men låt oss hoppas att det inte dröjer länge innan hon skriver ytterligare en roman i sin skrivarlya i barndomsförorten Tensta dit hon återvänt.

tisdag 3 februari 2015

En folkefiende på Stockholms stadsteater

Fritt efter Henrik Ibsen står det i programmet och det förstår man ganska snart efter som Ibsens pjäs skrevs på 1800-talet och det var inte där handlingen utspelade sig på scen, men ändå...tänk... att något om makt och politik som skrevs på 1800-talet kan kännas så aktuellt idag. Att enkla sanningar då, som nu, inte går att säga utan motarbetas av de med makten för konsekvenserna, kostnaderna, skulle innebära allt för mycket negativt för just de med makten.
Alexander Mörk-Eidem har lyckats förr med sina moderna tolkningar av gamla klassiker och det gör han med råge även denna gång. Jag har sällan haft så stor behållning av en pjäs, som jag fick av denna. Bland skådisarna stack Jörgen Thorsson ut och får extra poäng av mig. I pausen stod han och sjöng och spelade gitarr på scen t ex.

5++ av 5

The Imitation game

Han lade en del av grunden till dagens datorer. Han förkortade andra världskriget med flera år genom att knäcka den tyska krypteringssystemet. Han var otroligt smart, mycket speciell. Hans namn var Alan Turing och det är honom filmen handlar om. Han dog i juni 1954, efter att han ätit ett cyanidförgiftat äpple. Då var han under behandling med östrogen för att bli fri från sin homosexualitet. Troligtvis var det självmord han begick. 2013 fick Turing en postum officiell ursäkt av den engelska regeringen och sedan 1966 delas Turingpriset årligen ut till forskare inom datavetenskap. En liten, men ändå, en upprättelse till det svek han fick uppleva under sin levnad.
Filmen var gripande och Benedict Cumberbatch var suverän i rollen som Alan Turing.

5+ av 5

tisdag 27 januari 2015

Förtvivlade människor av Paula Fox

Det är 1969. Brooklyn i New York  är en plats där fattiga och rika lever sida vid sida. Sophie och Ottos liv tillsammans är långt, och befinner sig nu i en trött och trist fas. Jag får en känsla av att Sophie håller andan, vill inte medge vad hon känner och vill framförallt bagatellisera bettet hon fått av en vildkatt hon matat och hon bryr sig inte om Ottos uppmaning att söka läkarvård när handen svullnar upp. I Ottos liv råder kaos när hans partner och hittills nära vän sedan barndomen vill lämna advokatbyrån de har tillsammans. Han vill också, precis som Sophie, inte ta till sig den känslan av förtvivlan som infunnit sig. Under några dygn utspelar sig handlingen, men deras känslor har vuxit fram under flera års tid.
Paula Fox anses vara en av efterkrigstidens stora författare i USA, men har inte haft några stora försäljningssiffror. Nu har Jonathan Franzen återupptäckt hennes böcker, vilket bl a inneburit att denna bok nu finns i svensk översättning.

4+ av 5



söndag 25 januari 2015

Karl Gerhard på Stadsteatern

När pjäsen Karl Gerhard seglade upp på Stadsteaterns repertoar, kände jag ingen direkt lust att se den. Vadå, Karl Gerhard..nej..så intressant lät det inte. När jag sedan övertog en överbliven biljett så gjorde jag det med viss tvekan, men vilken tur att jag gick! Den var såå bra! Historien om Karl Gerhards liv på scen och även privat, innehöll mycket drama och det fick vi presenterat på ett förträffligt sätt. Rickard Wollf har fått lysande recensioner för sin roll och det kan jag verkligen förstå. Sammanfattningen blir kort o gott: en fullträff!

5+ av 5

lördag 10 januari 2015

Lilla Smycket av Patrick Modiano

Innan Patrick Modiano fick Nobelpriset, hade jag inte läst något av honom. Det betyder bara att nu har jag många trevliga bokstunder att se fram emot. I min bokcirkel har vi valt att läsa Lilla Smycket. En mycket tunn roman, endast 127 sidor, men enbart tunn i den bemärkelsen. Boken är den sista i en triologi, så det får bli omvänd ordning när jag läser de två andra. Berättelsen börjar med att 18 åriga Therese tycker sig känna igen sin mamma i en dam hon ser på Metron. Det hon vet är att mamman skulle ha dött i Marocko och hon har inte sett henne på 10 år. Hon följer efter kvinnan och störtdyker sedan ned i förträngda minnen, då hon under en kort tid kallades för Lilla Smycket. Det är när de förflutna tar form som man som läsare känner en klump i magen och förstår hur svårt det är att ta fram dessa minnen för Therese. Jag förstår verkligen att Modiano fick Nobelpriset!

5+ av 5

Girlhood

Jag har funderat till och från varför jag inte tyckte om den här filmen. Jag var till och med så uttråkad att om jag inte varit på bion i sällskap så hade jag gått ifrån innan den slutat. Var det just det omvända? Med det menar jag en samling jobbiga tonårsflickor som gjorde det som en samling jobbiga tonårspojkar gjort tidigare i filmer. De slogs, söp, stal, sålde knark etc. Jag vet inte, men om det var så kanske det var fel på min inställning än på filmen? Men det var mer än det som gjorde att jag "retade mig på" alla Meriemes (huvudrollsinnehavaren) val. Visst, jag förstår att hon hade det jobbigt i skolan, en jobbig storebror, men ändå en mamma som jobbade som städerska och försörjde familjen,  hon blev erbjuden sommarjobb som hon ratade och upprinnelsen till hennes dåliga val var att hon inte kunde komma in på gymnasielinjen då hennes betyg inte räckte till utan blev erbjuden plats på yrkesinriktad linje. Var det mammans, i hennes ögon, tråkiga liv som gjorde att de val hon gjorde var så destruktiva? Säkert något sådant skulle vi ta med oss som summan av kardemumman, men jag kände enbart irritation och lite av förståelse. Ja, men jag vill inte avråda från att se filmen - den har fått lysande kritik. Sedan kan jag också irritera mig på detaljer som att man efter ett slagsmål med knytnävslag och sparkar inte visar några defekter. Det kanske också var något man skulle förbise, men det gjorde inte jag.