När jag skrev om Egenmäktigt förfarande, så var en av sakerna jag tyckte utmärkte boken, alla ovanliga ord den innehöll. Den saken fortsätter här. Några exempel exeget, artefakt, talakter, impertinent, horrör, redundant. Jag brydde mig inte om att slå upp de ord jag inte förstod, handlingen gjorde det onödigt. Det jag koncentrerade min läsning på var istället hur skulle det gå för Ester Nilsson när hon förälskar sig i den gifte skådespelaren Olof Sten? Även denna gång, precis om i Egenmäktigt förfarande, blir det en romans enbart för henne. För Olof verkar både Ester och hans fru vara av mindre betydelse, eftersom han så utan ansvar bedrog båda och detta insåg han överhuvudtaget inte. Ester är alltid ärlig i vad hon tycker och känner och tyder Olofs återkommande närmanden, som att han inte har bestämt sig och att det finns en chans för hennes kärlek till honom.
Någon tredje bok om Ester Nilsson säger Lena Andersson att det inte kommer att bli, men låt oss hoppas att det inte dröjer länge innan hon skriver ytterligare en roman i sin skrivarlya i barndomsförorten Tensta dit hon återvänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar