Hope Springs

När en film har Meryl Streep i rollistan och det också är en komedi, då tvekar jag inte en sekund att se den. Meryl Streep är en skådis som aldrig gjort en dålig roll, enligt min åsikt och det gjorde hon inte i den här filmen heller, men kom igen!, vilket tråkigt manus!! Puh, att sitta i flera timmar och se hur hon försökte vinna tillbaka sin jättetrista, sura gubbe till sänghalmen gjorde mig bara uttråkad. Mesta tiden i filmen satt man med hos terapeuten de besökte och "tjuvlyssnade" på deras samtal, samtidigt som man skruvade på sig och tittade på klockan för att man ville gå därifrån! Var det de 31 åren i äktenskapet som hon var rädd om och ville förlänga till ett diamantbröllop? Ja, hon lyckades ju till slut.  Kanske tänkte gubben att det skulle bli allt för besvärligt att steka  ägg och  bacon varje morgon, något som hon  alltid gjort?  Eftersom Meryl Streep levererade den här gången också, måste jag ge filmen poäng, annars skulle de utebli.

1+ av 5

Next to normal på Stadsteatern

Förväntningarna var stora när jag gick för att se musicalen Next to normal på Stadsteatern. I USA hade uppsättningen där vunnit bl a Pulitzerpriset 2010. Det är en rockmusikal, men jag kände inte riktigt att den rockade loss, däremot att alla sjöng mycket bra. Lisa Nilsson och Bruno Mitsogiannis imponerade enormt. Mitsogiannis var den döde sonen, som var ständigt närvarande i familjen, ett spädbarn som nu "vuxit" till tonåring. Vi fick se en dysfunktionell familj där mammans biopolära sjukdom gjorde resten av familjen medberoende. Jag tyckte att handlingen på något sätt ifrågasatte de behandlingar som mamman genomgick på ett sätt som skulle få oss att förstå att hon på egen hand utan medicin eller elchocker skulle bli bättre och lyckligare. Kanske har jag fel och att det inte alls var meningen att det var vad vi skulle ta med oss ut från föreställningen? Det var i alla fall så det kändes och varför slutade den så? Nåväl, just handlingen gjorde att jag inte stod upp och applåderade som hela parkett gjorde.

3+ av 5

PS. Jag har googlat lite om författaren och läste då i en intervju efter det att han fått Pulitzerpriset att inspirationen till musikalen fick han när: "He had seen a television report on shock therapy that indicated most patients were women and most of those prescribing the treatment men, and, "It hit me: What about a story about a woman who's suffered from mental illness her whole life and the men who tried to help her?" 

http://blogs.westword.com/showandtell/2011/01/brian_yorkey_explains_how_his.php

Recension: SvD: http://www.svd.se/kultur/sensationell-lisa-nilsson_7521266.svd

Rikitikitavi av Rikard Wolff

Det har skrivits en hel del självbiografier de senaste åren tycker jag. Rätt eller fel, jag vet inte säkert, men jag har en känsla av att det ökats på med kändisars levnadsöden. I bokcirkeln jag är med i enades vi om att läsa Rikitikitavi av Rikard Wolff. Jag hade nog inte läst boken annars, men jag är glad att jag gjorde det. Jag tyckte mycket om den. Rikard Wolff berättar mycket öppenhjärtigt om sin uppväxt, sin återkommande oro och ängslan. Som läsare känns det genom sidorna hur jobbigt han stundtals hade det. Han berättar också om sin tidiga ungdom och känslan han fick när han första gången förälskade sig i en man. Vi får följa honom i framgång och sorg fram till han i bokens sista kapitel går med sin dotter på en stig i Bohuslän och året är 2011 och han verkar nöjd med livet, som det är just då.

5+ av 5

Adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9174292617

Searching for Sugar Man

I 70-års åldern har alla en lång historia att berätta om sitt liv. Sixto Rodriguezs berättelse är så speciell att man kan göra en spännande, fantastisk film om den. Jag läste först lite om filmen, lyssnade på några låtar och beställde på en gång Cold Fact som gavs ut 1970 i USA. Där blev den ingen storsäljare och intresset från skivbolaget att lansera den unge mannen avtog  snabbt. Men en ung kvinna tog med sig plattan ned till Kapstaden och på något sätt lyckades den komma ut till publiken där och blev en enorm succé. En platta som de unga aktivisterna mot apartheid tog till sig och myterna om honom var många, men i stort sett alla trodde att han var död. Men inte alla och idoga efterforskningar ledde fram till att han 1998  tog ledigt från sitt rivningsjobb i Detroit, åkte med sina döttrar till Sydafrika och stod inför en arena lika stor som Globen fylld med en jublande publik....oj, oj, jag fick gåshud. Det får ni också om ni ser filmen - gör det och lyssna till mannen!!

SvD:s recension: http://www.svd.se/kultur/film/imponerade-filmkonst_7444190.svd

Den Girige på Dramaten

Det finns två män som aldrig gör mig besviken, nämligen Molière och Rabaeus. Att få träffa båda samtidigt måste ju bara bli en fullträff, tänkte jag innan jag gick till Dramatens uppsättning av Den Girige. Frågan är vad Molière skulle tyckt om uppsättningen? Han skulle säkert uppskattat att höra publikens skratt, gensvar och applåder, men skulle han gillat allt som lagts till i texten och framförandet? Jag är inte helt säker på det. Föreställningen blev en fars och Rabaeus är verkligen en mästare i att vara rolig och la till massor i texten (typ, han ba' hon ba, vända blad, egenkligen) gester, ljud och utdragna pausar, som fick oss att skratta medan resten av ensemblen höll sig till Molières text. Pjäsens sätter fingret på hur mycket pengar betyder för oss och hur långt man kommer med smicker och att stryka medhårs och det kanske kom bort till en del i denna uppsättning.
Visst hade jag härliga teatertimmar...men...Rabaeus hade inte behövt vara såå rolig.  Han bad oss förresten att gå hem när vi applåderat och visslat en stund.

4+ av 5

Barbara

En gång, endast en gång, log filmens Barbara. Kanske var Östtyskland 1984 ett land där det var långt mellan skratten. Den bild vi fick av system och människors attityd till varandra var otäck. En ansökan om att få utresetillstånd resulterade i att filmens Barbara blev förflyttad till en litet landsbygdssjukhus, där hon var illa sedd av många och övervakad av Stasi. Ingen munter film precis, men bra..

4+ av 5

Hetta av Ian McEwan

Michael Beards Nobelpris är 20 år gammalt när boken börjar. Hans femte äktenskap håller på att krascha och han lever ett liv som är självförvållat kaotiskt. Ständigt otrogen och därtill svartsjuk är hans person inte någon som väcker sympati. Även yrkeslivet är i gungning och han lever mycket på gamla meriter men ett nytt engagemang i den globala uppvärmningen ska få det att vända för honom, hoppas han. Boken avslutas 2009 med FN:s Klimatmöte i Köpenhamn, ett möte som inte införlivade de förväntningar som fanns och för Michael Beard blev det ett slut som kan liknas vid katastrof. En bok som inte är så tung som det låter utan är skriven med glimten i pennan och absolut någon jag kan rekommendera.

4+ av 5