Regissören Carolina Frände och dramatikern Joakim Sten är de som satt upp denna pjäs på Stadsteatern. Jag såg deras uppsättning av Ansvaret är vårt om Herbert Tingsten. Den pjäsen tyckte jag mycket om så att se ytterligare en pjäs av dem var ett lätt val. Ja, vem handlar pjäsen om? Jo, filosofen Ayn Rand. Hon hyllar kapitalism, individualism, egoism. Hon spelas av Ann Petrén. I våningen i New York, där hon och maken samlar anhängare av samma livsfilosofi, får vi ta del av hennes orubbliga självförtroende och starka åsikter. Ju mer tiden går, ju glesare blir det kring henne av vänner och åhörare och föreställningen slutar med att hon ber oss gå och så blir det mörkt. Ayn Rand läses fortfarande tror jag och hon lär visst ha en hel del supportrar bland politiker. Varför? Jag förstår inte det.
Bland de som i handlingen var bland hennes följeslagare fanns Alan Greenspan och Allan Blumenthal.
Här på scenen fanns även Robin Keller, Emil Almén, Annika Hallin, m fl. En bra föreställning om någon som jag fått tillräcklig kännedom om genom denna pjäs.
lördag 4 juni 2016
Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector
Den första bok jag läst av denna författare och jag måste även erkänna att jag var ovetande om hennes böcker. Hon omnämns som en av de största samtidsförfattarna. Hon avled 1977. När jag läst ungefär 25 sidor i den tunna boken, så tänkte jag, näää vad är det här för något. Författaren beklagar sig och berättar vad som komma skall i handlingen och näää inte något jag kommer att läsa med behållning. Att jag fortsatte berodde på att det var en bok vi valt till vår bokcirkel och då läser man boken! Punkt och slut. Tur var väl det också, för helt plötsligt förstod jag vad jag läste. En bok där författaren var lika involverad i handlingen som personerna boken handlade om. Jag läste om början och ju längre jag läste desto mer tyckte jag om den. Slutet var, ur mitt perspektiv, suveränt!
Den blå tråden av Anne Tyler
Jag har läst en del av Anne Tyler och alltid tyckt om det hon skrivit. Ävenså denna gång. Boken kallas en generationsroman, ett generationsdrama i många av de recensioner jag läst. Den spänner med andra ord över flera generationer och drama i olika portioner finns det väl i de flesta släkter och familjer. Den blå tråden, som boken heter, förstås bättre på engelska, där blå står för sorgsen, melankolisk, på ett annat sätt än i svenskan. Vi möter familjen Whitshank, ska vi säga från början till nästan ett slut och i handlilngen finns hela tiden huset som betytt så mycket i deras liv. Ett hus i Baltimore där pappa Whitshank lagt ned hela sin själ för att få det som han ville och där t ex valet av färg på en gunga blir mycket dramatiskt. Det som grep mig mycket var hur föräldrarnas äktenskap blev till. Mer skriver jag inte. Läs boken.