My Fair Lady på Stadsteatern

Jag tror det var få i publiken på Stadsteatern som inte visste, på ett ungefär, vad de skulle se och lyssna till när de bänkade sig för att se My Fair Lady. Pjäsen Pygmalion av George Bernad Shaw, som sedan blev  grunden till musikalen My Fair Lady och det redan 1956. Jag minns den i filmatiseringen med Audrey Hepburn från 1960-talet. Ja, sedan har vi väl hört, nynnat och memorerat de flesta melodierna från musikalen. Man kan väl då fråga sig, varför köpa biljett och se något man redan vet handling och slutet på? Svaret är enkelt. För att den är så bra och för att rolluppsättningen lockar. I den föreställning, som jag såg, var Rabaeus ersatt av Rolf Lydahl. Han har jag sett förut, bl a på Västanåteatern. En underbar sångare och skådespelare, så ingen besvikelse för min del. Om jag sedan ska sammanfatta min uppfattning av det jag såg, så blir det enkelt. Härliga timmar med en fantastisk ensemble, både vad gäller sång och dans. Alla skådespelare, ingen nämnd, ingen glömd, gör ett fantastiskt jobb. En föreställning väl värd sitt biljettpris ur mitt perspektiv.

Lucky

I en liten stad i södra USA bor han, den 90-årige mannen som lyssnar till namnet Lucky. Hans dagar går i samma lunk dag efter dag. Morgonyoga, en kopp kaffe, påtåren i byn, lösa dagens korsord, handla cigaretter och mjölk, hem till favoritprogrammet på TV:n, sedan en drink bland de andra stammisarna på lokala krogen. Där förs också de återkommande samtalen om livet, det som väntar och det som varit. Sorgen över en sköldpadda som försvunnit engagerar alla. Inga stora saker händer, men det behövs inte heller. Handlingen är aldrig tråkig. Sista minuten på filmen, vandrar Lucky i det ökentorra landskapet, stannar upp, tittar direkt på oss i publiken, ler och går vidare. En fin scen. Lucky spelas av Harry Dean Staton, lika gammal som Lucky och han avled i september 2017 nära premiären av filmen.

Mordet på Orientexpressen

Min mamma född 1910 läste mycket böcker och en författare som jag vet att hon läste det mesta av var Agatha Christie. Själv har jag inte läst någon av hennes böcker, men fråga mig inte varför. Nåväl Mordet på Orientexpressen och privatdetektiven Hercule Poirot, han med den stora mustaschen, är trots detta några saker jag kände till. När nu det kom en nyinspelad version av Mordet på Orientexpressen, så kändes det ganska självklart att se den. Min åsikt? Visst, absolut, kul att ha sett. Behållning? Jo vars, härliga miljöer...men...