Förväntningarna var stora när jag gick för att se musicalen Next to normal på Stadsteatern. I USA hade uppsättningen där vunnit bl a Pulitzerpriset 2010. Det är en rockmusikal, men jag kände inte riktigt att den rockade loss, däremot att alla sjöng mycket bra. Lisa Nilsson och Bruno Mitsogiannis imponerade enormt. Mitsogiannis var den döde sonen, som var ständigt närvarande i familjen, ett spädbarn som nu "vuxit" till tonåring. Vi fick se en dysfunktionell familj där mammans biopolära sjukdom gjorde resten av familjen medberoende. Jag tyckte att handlingen på något sätt ifrågasatte de behandlingar som mamman genomgick på ett sätt som skulle få oss att förstå att hon på egen hand utan medicin eller elchocker skulle bli bättre och lyckligare. Kanske har jag fel och att det inte alls var meningen att det var vad vi skulle ta med oss ut från föreställningen? Det var i alla fall så det kändes och varför slutade den så? Nåväl, just handlingen gjorde att jag inte stod upp och applåderade som hela parkett gjorde.
3+ av 5
PS. Jag har googlat lite om författaren och läste då i en intervju efter det att han fått Pulitzerpriset att inspirationen till musikalen fick han när: "He had seen a television report on shock therapy that indicated most patients were women and most of those prescribing the treatment men, and, "It hit me: What about a story about a woman who's suffered from mental illness her whole life and the men who tried to help her?"
http://blogs.westword.com/showandtell/2011/01/brian_yorkey_explains_how_his.php
Recension: SvD: http://www.svd.se/kultur/sensationell-lisa-nilsson_7521266.svd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar