Min kamp på Stockholms Stadsteater

Jag var mer än nyfiken på hur man skulle gestalta Knausgårds Min kamp på scenen. Jag tillhör dem som med stor behållning läst de 6 banden på sammanlagt över 3000 sidor. Men hur skulle det kunna bli en lika bra pjäs? Scenen var öde. En jättestor sten mitt på och  för övrigt ingenting. Jo, en mikrofon i ena ändan. Så kom då skådespelarna in på scenen, klädda i, som det såg ut, sina vanliga vardagskläder. Pjäsen började. De ställde sig en rad framför mikrofonen och ... här kom Knausgårds text, precis som jag kom ihåg den. En komprimerad sammanfattning av böckerna om man vill se det så. Var det bra? Jaaa. Man fick så att säga suga på karamellen en gång till. I bland skrattade jag och ibland, precis som i början av pjäsen, kände jag de känslor, som Knausgård är expert på att förmedla. Barndomens känslor, skam, rädsla, raseri. De kunde vara så starka att de vara endast de som existerade och han själv blev som utplånad, skriver han och det förmedlades på scenen. Det är just det i Knausgårds verk som berör mig mest. De känslor, som vi alla bär på, men som så sällan förmedlas i ord. Det är ju inte heller alltid så PK. En pappa som sitter på en sångstund med sitt barn t ex och bara längtar därifrån, nej sådant talar vi inte om. Summa summarum blev pjäsen precis sådan som jag önskade, utan att ha förmågan att tänka ut att så gör man det. Skådespelarna Jessica Liedberg, Sven Ahlström, Gerhard Hoberstorfer och Ann-Sofie Rase tillsammans med regissören Ole Anders Tandberg mottag mitt stora tack för att ni gestaltade Knausgård på scen. Jag njöt!