Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg

Beckomberga fanns i min närhet i hela min barndom. Jag växte upp alldeles intill och min mamma arbetade där en tid, liksom flera av mina barndomskamraters föräldrar. Beckis, som det kallades var stort och även lite skrämmande. Vi berättade historier som vi snappat upp om händelser därifrån och om morgonen tog vi buss 117B till skolan. Den hade ändhållplats vid en av grindstugorna, som nu är restaurang. När jag läste att Sara Stridsberg skulle bli intervjuad om boken i Klockhuset inne på området, så ville jag naturligtvis gå dit och lyssna. Boken är en fiktiv berättelse, men även Sara Stridsberg har barndomsminnen från sjukhuset. Det var intressant att lyssna till henne och även att för första gången besöka Klockhuset som jag passerat många gånger. Romanens upplägg med korta kapitel är ovanligt, men jag tyckte mycket om att läsa boken på det sättet, det gav en slags ro att reflektera över innehållet på.