Maratondansen på Stockholms Stadsteater

Ibland tar det lång tid att riktigt ta till sig en pjäs jag sett. Så är fallet i pjäsen Maratondansen, en nästan tre timmar lång uppsättning på Stadsteatern. Jo visst, jag såg en trupp människor som dansade för att försöka bli den som segrade i maratondansen de deltog i och på så sätt få ett kontrakt på teatern. Vi i salongen var med i handlingen och "röstade" fram en vinnare. Vi fick även stå upp och dansa med ibland om vi ville. Skådespelarnas dansförmåga var imponerande, särskilt med tanke på att det säkert var få som annars ägnade sig åt avancerad dans. Vad är det då jag vill komma till med att det tar lång tid på sig att ta till sig pjäsen. Jo, hemkommen så läste jag mer om den och där stod bl a att den löst grundar sig på Horace McCoys bok "They kill horses, don't they?" Den handlar om depressionens USA där människor kunde delta i maratondanser veckor i sträck för att få pengar till uppehälle. Det var en stor verksamhet där upp till 20000 människor deltog tills det förbjöds. Allvaret för de som deltog i kvällens maratondans kändes inte riktigt tycker jag. Visst, ett kontrakt var väl bra för den som vann, men det kändes mer som underhållning för oss i publiken. Även om  allvaret stegrade i sista akten tog det ett tag innan den känslan infann sig hos mig. Det var mycket mer underhållning, en kanske lite rolig pjäs utan allvarlig tyngd i för mig. Trots mina invändningar här, så tycker jag att de tre timmar jag satt i publiken, röstade och även dansade i bänkraden var tre väl använda timmar.