Fåglarna av Tarjei Vesaas på Elverket

Jag börjar med att uttrycka min beundran för Magnus Roosmann. Hans gestaltning av den udda, unga mannen Mattis är det som helt dominerar föreställningen. När vi lämnade teatern var detta något vi alla tre var ense om. Naturligtvis var det även annat som gjorde pjäsen bra. Man kände  hur hopplöst deprimerande livet var för hans syster Hege. Hon  var den som hade försörjningsbördan för sig och brodern genom att sticka koftor och sälja. När hon satt där i sin ensamhet tvingades hon att  lyssna på hans återkommande historier om de flygande morkullorna som hade sitt stråk över deras hus om natten och allt vad han trodde att det betydde för dem. I byn där de bodde hade alla en vänlig inställning till Mattis, men han lyckades inte att skaffa sig sysselsättning med ersättning där. Med Heges uppmuntran påtog han sig till slut rollen som byns färjekarl. Ett jobb utan några kunder, utom en person som på ett ödesdigert sätt skulle förändra hans liv. Skogshuggaren Jörgen blev rodd över sjön av Mattis och fick även tillfällig bostad hos honom och systern. Det tillfälliga blir permanent och Hege och Jörgen ett par. En fullständig katastrof för Mattis och därmed ett hemskt slut på pjäsen.