Den här pjäsen av Strindberg såg jag första gången 1993 med Jan Malmsjö och Marie Göranzon i huvudrollerna. Även då var Allan Svensson med, men då i rollen som släktingen Kurt. I årets uppsättning är han den äkta mannen som tillsammans med sin hustru (Pia Johansson) kämpar med hälsan och lider i ett äktenskap som för länge sedan, om någonsin, var lyckligt. Vems är felet att äktenskapet blev så misslyckat? Vems är felet att alla tar avstånd från dem? Kusinen Kurt (Niklas Hjulström) som kommer på besök, egentligen på väg till grannens fest, blir mer än indragen i parets förfall och makens hjärtproblem. Tid och rum från uppsättningen 1993 är förflyttad till nutid men pjäsen är tidlös och ställer frågor som, vad använder vi våra liv till? Ser vi oss själva någonsin i ett utifrånperspektiv? Varför tillåter vi oss att vara så destruktiva?
Hur blir resten av dessa personers liv tillsammans i dödsdansen mot livets slut? Många frågor, inga svar.
Jag tyckte om denna uppsättning, mest den sista akten, men naturligtvis öppningsscenen då Ulf Lundells sång och röst om Jag trivs bäst i öppna landskap fyllde salongen.
3+ av 5
DN:s recension: http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/dodsdansen-pa-stadsteatern
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar