Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Begreppet lagom finns absolut inte i den här romanen. Jag har inte tidigare läst en bok där växlingarna mellan lugn och kaos är så snabba. Äktenskapen verkar sällan lyckliga och smockan hänger alltid löst i luften både bland vuxna och föräldrar. Jag förmodar att Elena Ferrante skildrar en verklighet som man kunde finna i 70-talets Neapel eller Florens. Ja, boken är verkligen inte lugn. Den första delen i romansviten börjar med att Lila, då i 60-årsåldern, är försvunnen, så jag nåste ju givetvis läsa den fjärde  och få reda på vad som hänt henne. Hoppas humören hos alla svalnat något.