Årets första film blev för mig en verklig överraskning. Såå annorlunda! Att filmen bygger på Boris Vians roman från 1947 hade jag ingen aning om, och jag kände inte heller till den boken. Överraskningen var snarast att filmen skilde sig märkbart från den gängse utbudet. Så absurd, konstig helt enkelt. Det tog ett tag att förstå att så här surrealistisk kommer hela filmen att vara. Valet var att gilla det läget, eller som paret bredvid mig, lämna salongen. Ja, efter ett tag började jag att gilla det helt absurda sättet att gestalta berättelsen om rikedom som blir till fattigdom, ung varm kärlek som slutar i död, om ett destruktivt samlande och en kärlekslös kyrka. Lägg sedan till alla konstigheter i filmen som ålar som kommer ur vattenkranen, dörrklockor som vandrar omkring, ben som växer när man dansar till jazzmusik, möss man pratar med.. allt som väller över oss i publiken. Är man då, som jag var, inte beredd på detta, dröjer det som sagt en stund innan man kan koppla av och ta till sig berättelsen.
3+ av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar